Fotograf: Jörgen Jarnberger / Bildbyrån

Jonte K: Coacher ett speciellt släkte

I en tid då jag ser på mer basket än någonsin, både nationell och internationell, så märker jag att arbetet att vara coach verkligen kräver sin man/kvinna. Få yrken bedöms så snabbt och kategoriskt och det är märkligt hur många som har alla svar med facit i hand. Det hindrar mig dock inte från att konstatera att coacher många gånger är udda personer. Speciellt med tanke på vad de utsätter sig för. Men förstår de också vilket ansvar de har i mängder av frågor som rör sporten både på och utanför planen?

Jag tänker på det här ofta när jag kommenterar många av SBL-matcherna. Vad är det som får coacher att göra vad de gör, för en inte alltför stor summa pengar, där de ofta får höra av andra hur de ska arbeta och bete sig? Där de dessutom många gånger har en självbild av att det endast är de som gör det rätta. Samtidigt som de gärna refererar till mer kända europeiska coacher som de egentligen inte har en aning om hur de fungerar.

Det är ingen hemlighet att det i Sverige finns två falanger av elitcoacher. Något som fler än jag varit inne på, men som ingen riktigt vill prata om. Det finns de som tycker om det kontrollerade styrda taktiska spelet som även går under namnet ”Balkanbasket”. Namnet för att det är en stil som ofta spelas i de framgångsrika länderna på just nämnda område. Inte av alla men ändå tillräckligt många för att få en benämning.

Sen finns det de som förespråkar den mer fria, rörliga och snabba basketen som för tillfället, i alla fall i mina ögon, påverkar den europeiska utvecklingen. Låt oss kalla den för den ”Baltiska basketen” om vi nu måste ge den ett namn. Anledningen är att Lettland och Litauen (de har gjort det länge) förespråkar den här stilen. Som i alla frågor som rör basket så finns det inget svar vilken av de offensiva filosofierna som är den riktiga. Det enda rätta svaret är om du vinner eller inte. Det märkliga är den tid som i vårt land läggs ned på att motbevisa varandra vem som har rätt eller fel, oavsett vinst eller inte, vilket skapar två grupper av coacher som vi för tillfället har.

I SBL så är medelåldern på coacherna 39 år och jag noterar att den i damligan är än lägre. Tittar vi på coachskrået totalt sett i Basketsverige så blir det ännu yngre. Erfarenhet och rutin kommer ju ofta med åldern och det är möjligt att vi saknar det i vårt land. När jag jämför med Europa så är medelåldern många gånger mycket högre. Som kul exempel kan nämnas att coach Carlo Recalcati 72 år ung, i dagarna gjorde comeback som coach i Fiat Turin som spelar Eurocup förutom den italienska ligan. I den ligan samt Euroleague (de bästa i Europa) så är medelåldern 50 år på en coach.

Kanske att det är orsaken till de punkter som kommer nedanför? Min egen bild av Europa är inte samma som den jag har av oss i Sverige. I flera andra länder bemöter coacher varandra med mer respekt, förståelse och sympati för det arbete som görs. Oavsett resultat och filosofi. Dessutom undrar jag vad som hände med alla de coacher som gick den mycket debatterade steg 4-utbildningen? Den som skulle bli, förutom ett krav, en måttstock på vad kvalité som coach handlade om. Idag vet vi inte riktigt vad som gäller i den frågan, bara att det inte ska ställas lika mycket krav på att alla måste genomgå den som ska coacha högt upp i serierna.

Nåväl här kommer några punkter att reflektera över:

Att prata skit om andra coacher.
Många gånger känns det som det här fenomenet gör att många tror att de själva blir bättre per automatik om de misskrediterar sina kollegor. Adjektiven är många när det dåliga ska beskrivas hos andra samtidigt som det finns än fler sådana då vi själva ska förklara vår egen förträfflighet och att vår egen filosofi givetvis är den rätta. Hur är det möjligt att vi som skall vara ledare och fostra spelare inte kan stötta våra kollegor genom en öppen diskussion med respekt för varandras åsikter? Eller varför inte, ärligt säga vad vi tycker till varandra?

Att alltid ha ursäkter.
Ett ämne som jag själv kanske har varit mästare i. Jag förstår nu att mycket av det som hände givetvis hade med mig själv att göra. Det jag också lärt mig, nu när jag står bredvid, är hur tråkigt det är att lyssna på de här ursäkterna. Det finns oändligt många, men det enskilt mest populära för tillfället är att säga att vi inte har pengar och sedan jämföra oss med motståndarcoachens klubb som har det mer välbeställt. Ett sätt att redan innan match tala om att jag är en mycket bättre coach om jag vinner än min kollega. Tyvärr så kommer inte coacherna ihåg det här argumentet när de förlorar mot lag som har mindre budget. Då är det något annat som gäller!

Att ha en övertro på coaching i form av taktik/scouting.
När jag ser matcher i Sverige så förvånas jag många gånger över hur enormt mycket tid som läggs ned på att stoppa motståndarnas spel. Istället för att fokusera på att göra de egna spelarna bättre som individer alternativt ha en filosofi som passar de egna spelarna. Vissa lag kan inte spela som Fenerbahce oavsett om Zeljko Obradovic för närvarande är Europas mest framgångsrika coach. Vi har inte de spelare som klarar av att göra de relativt svåra taktiska manövrar som sker där och framför allt har vi inte de ”atleter” som kan göra sakerna i den fart som krävs.
För det här kan väl inte vara vårt motto: Att inte anpassa mitt spel till spelarna utan försöka anpassa spelarna till min egen taktik/tro.

Att göra en gameplan och hålla sig till den oavsett vad som händer.
Det är givetvis bra att ha en gameplan och det vore tjänstefel om en coach valde bort det. Däremot så måste de ju förstå att den inte alltid fungerar! Och det är då den stora frågan uppkommer. Vad ska vi nu hitta på? Personligen kan jag tycka att det i väl många matcher bara spelas vidare och så prövar vi samma gameplan igen om några dagar. Och förresten, har ni någon gång innan match kunnat få reda på vad gameplanen är? Nä, vi får bara höra att spelarna inte höll sig till gameplanen om laget förlorade. Däremot talar vi gärna om att de följde den till perfektionism om laget vann. Det är till att ha höga tankar om sig själv!

Att hemlighålla de skadade spelarna och första femman.
Vad är detta för larv? Tror verkligen någon idag att en hemlighållen information om en skadad spelare alternativt en förstafemma påverkar en matchutgång. Tror coacherna att motståndarnas dito är så dåliga att de inte kan anpassa sig med kort varsel? Det om något är väl förnedrande gentemot varandra. För att inte tala om negligeringen av fans samt media som aldrig någonsin får veta vad som händer innan de är på plats. Funkar inte i SBL men den informationen går alldeles utmärkt att få både i Euroleague och NBA. Som tidigare sagts, det gäller att ha höga tankar om sig själv!

Att ingen annan får tycka eller tänka om ditt lag då de inte har rätt info om omständigheterna enligt dig själv.
Kanske den mest oroande delen av den kritik jag nu, i och med det här inlägget, framför till coacherna. Det innebär ju att ingen, som inte sitter på all information, ska få tycka eller tänka om något som inträffar på planen. Det är precis samma kritik som jag i en tidigare krönika hade mot de andra makthavarna i vår sport. Lyssna inte på kritik utan säg bara att alla som tycker annorlunda är idioter. Speciellt om de är från media för vad vet de? Tror vi verkligen att det gagnar intresset och viljan för dem att bevaka vår sport? Ska vi dra det här till sin spets så kan vi väl avskaffa allmänna val också då det är få förunnat att kunna, samt veta, allt om det som sker i vårt land.

Låt mig också säga följande. Jag har stor respekt och gillar de flesta coacherna (undantaget någon kanske) i vårt land för jag vet hur svårt yrket är. Dessutom ofta underbetalt utan en riktigt klar befattningsbeskrivning vilket innebär att vi får göra massor av saker som vi kanske skulle kunna slippa. Få personer ger oss den ”cred” vi vill ha och behöver och det är många gånger ett otacksamt jobb. Det är dock inte en anledning/orsak till att vi ska bete oss enligt ovan angivna punkter. Det kommer nämligen inte förbättra vare sig oss eller vår sport.

Och till sist ett råd till alla coacher som jag själv fick av Detroit Pistons assisterande general manager George David för några år sedan. Det är alldeles för bra för att undanhållas alla som coachar:
”Coaching is not about x and o:s, it´s about managing people”

Kommentera gärna artikeln nedan! 🙂

 

/ Jonte Karlsson

Dela inlägget