Fotograf: Montage

Jonte K: Varför gömmer vi huvudet i sanden?

Ofta när jag har kontakt med någon ansvarig inom basketsfären så blir jag alltid lika brydd över hur vi fungerar. Det är alltid någon annans fel samtidigt som den enda riktiga åsikten/lösningen kommer från den som redan bestämmer och får chansen att tala om att de redan vet. Det kanske inte är så konstigt att utvecklingen sprungit ifrån oss inom vissa områden?

När jag blev arbetslös i våras så var det en helt ny upplevelse. Redan efter några veckor började det krypa i mig av sysslolöshet och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den känslan. Med all tid i världen så kände jag att jag kanske kunde skriva om saker som ligger mig varmt om hjärtat samtidigt som det intresserar mig. Just skriva och kommunicera har alltid varit ämnen som jag gillat sedan jag gick i skolan. Dessutom kunde jag göra det när viljan föll på och jag hade lust.

Som så många gånger förr sade många i basketsamhället till mig att det inte var någon idé, för ingen varken bryr sig eller orkar läsa var den kommentar jag fick. Det tyckte jag passade mig utmärkt då jag ville skriva för att det är roligt och att jag aldrig haft några ambitioner att vinna litteraturpris eller få en stor läsarskara. Tanken var ju dessutom rent egoistisk då jag bara ville vara sysselsatt med något och dessutom göra det med ett ämne som engagerat mig länge. Dessutom valde jag plattform hos min kamrat Tapio Joulamo på hans Wordartblogg. En mycket läsvärd sajt men inte den största direkt i bloggsfären.

Snart visade det sig dock att det visst var många som läste. Givetvis inte som hos de stora tidningarna och idrottsbloggarna men ändå så pass många att det kändes hedrande. I alla fall om vi tittar på de klick vi hade på sajten. 
Men när jag pratade med de basketintresserade, och då framförallt de som sitter i positioner där de kan bestämma, så fick jag alltid svaret att de inte läser några bloggare eller journalister som skriver. Om de inte är hyllande vill säga, för då läser alla oerhört noggrant och har full koll. Det är uppenbarligen på samma sätt som när vi skall konsumera basket på TV, det är ingen som tittar då heller. Ändå pratar vi alltid om vikten att vi syns i media och framförallt på TV, vilket i så fall får anses märkligt.

Berörda läser
Att basketfolket inte läser om basket är ju kvalificerat trams. Sanningen, med tanke på hur lite som skrivs, är att vi läser allt vi kommer över som handlar om svensk basket just för att det skrivs så lite. Jag kollade av det här med journalisten Peter Lindvall på NSD som skrivit om idrott i över trettio år. Han menar att detta ”talesätt” även förekommer inom andra idrotter samtidigt som han mest skrattade åt det hela då han vet att de flesta berörda läser. Det här fick mig att fundera och jag kom på att jag många gånger varit likadan själv när jag suttit i positioner där jag haft möjligheter att påverka.

När jag förra säsongen coachade Borås så ägnade jag mycket tid åt att irritera mig på den duktige bloggaren Nick Rajacic i Borås Tidning. Jag var till och med så oerhört larvig att jag ett tag vägrade prata med lokaltidningen för att jag inte gillade vad Nick skrev samt vad han tyckte. Rätt patetiskt av en gammal gubbe, eller hur? 
Frågan är varför jag gjorde det och varför fenomenet fortfarande finns kvar hos de som idag (fastän de säger att de inte läser) blir irriterade över vad både Nick och jag skriver. För att inte tala om vad de säger om Lindvall, Hegethorn, Andersson och de andra professionella journalisterna som även de bloggar i sina lokaltidningar.

Om jag ser till mig själv så är det här inget jag är stolt över idag, men jag tror att anledningen till mitt eget beteende var rädslan över att misslyckas samtidigt som jag, som alla andra, har ett bekräftelsebehov. Och då skall det ju vara positivt förstås! 
För negativ kritik mot vad jag tror på förringar ju min egen självbild om hur bra jag är. Det gör ju, per automatik, mig själv viktigare än själva sporten och den tanken kan ju aldrig vara riktig.


Kritik är nyttigt
Det här utmynnar i en osäkerhet och förnekelse som absolut inte gagnar vår sport. För hur skall vi kunna bli bättre om vi inte kan ta mot kritik och lyssna för att se om det har någon bärighet? Och vad är vi för en demokratisk organisation om inte alla äger rätten till sin synpunkt samt hur svaga är vi om vi inte kan försvara oss med fakta samt ta oss tid att förklara varför vi gör som vi gör? Och sist men inte minst… bör vi inte vara glada att några skriver och bryr sig om vår sport? Är det egentligen inte de som är de största fantasterna och skall ha lite beröm för att de även vågar sticka ut hakan ibland?

Det som förvånar mig nu när jag börjat skriva på lite mer reguljär basis är också de som hör av sig och säger att det är bra det vi skribenter gör. Många tycker även att kritik är nyttigt samtidigt som de inte alls är sena med att ge uppslag om sådant som de tycker jag kan skriva om. Min fråga till de berörda är att jag tycker att de själva kan väcka frågan alternativt kommentera och ge stöd i de kommentatorsfält som oftast finns på bloggsidorna. Eller kanske till och med diskutera?

Det är vid dessa tillfällen som jag skräms än mer av de svar jag får. Ingen vill, eller vågar, skylta med sitt namn för de hävdar med bestämdhet att de inte kan få chansen att vara med i verksamheten senare då de ansvariga gärna vill exkludera de som är av annan åsikt. 
Vilken hemsk utveckling och frågan är var den här attityden kommer från. För mig som är uppvuxen med basketen på det glada 70 och 80 talet, då vi var kända för att ha väldigt högt i tak, vilket i alla fall gav rubriker ibland, så känns det märkligt med dagens sätt att vara. Vem har sett till att eländet hamnat i basketen och vilken organisation har skapat detta klimat?

Olika kategorier
Det är också komiskt nu när jag bloggar och har synpunkter (det är en bloggare/krönikörs uppgift!) hur saker som finns i min historia, gör att jag inte, enligt vissa, äger rätten att tycka om allt. Och speciellt inte då i något som de inte själva anser! 
Hur kan jag tycka att domarna inte är dåliga som skällt så mycket på dem i mina dagar? 
Jag kan väl inte säga något om publiksiffror som kommer från den publiksvaga staden Södertälje? 
Att människor kan ändra sig under sin levnadstid och inte alltid är trogen de idéer och tankar som fanns tidigare verkar ha gått basketfolket förbi. Vi har en enastående förmåga att stoppa in folk i olika kategorier så att de passar i vårt eget sätt att se på basket samtidigt som det förstärker vår egen maktstruktur runt oss själva. Det, om något, är förödande för vår utveckling!

Tänk om vi istället för att ”skjuta budbärare av kritik” kunde ta till oss den och lyssna. Speciellt om det är många som upprepar samma sak. Kanske förstå att det kan finnas en sanning i kritik, oavsett om den är negativ eller positiv. Framförallt även förstå att det finns fler sätt att göra en sak på.
 Att som nu bara avfärda alla som har åsikter med adjektiv som talar om att de inte är värda något samt se till att de inte blir önskvärda hos oss gör att vi bara blir färre och färre. Tvärtemot vad vi säger är viktigt i vår verksamhet.

Vi har precis börjat ett nytt år. Låt oss alla, med ansvariga i spetsen, försöka ändra på den här förlegade situationen. För ordspråket ”svensk basket tillsammans” har sällan känts mer fel än vad det gör för närvarande.

/ Jonte Karlsson

Dela inlägget