Fotograf: Josefine Loftenius / Bildbyrån

Jonte K: Hur går vi vidare om vi förlorar i VM-kvalet?

På fredag är det dags för VM-kval i basket. Omgång två av det ”nya” omdiskuterade spelfönstret ska avverkas och Sverige ligger återigen risigt till. Det är ju något vi tyvärr har fått vänja oss vid under ganska lång tid och frågan är vad som händer om vi återigen misslyckas i ett kval av värde?

Låt oss börja med det positiva. Det är fantastiskt att vi skall spela på ett fullsatt Hovet när vi nu skall utmana stornationen Turkiet. Det är imponerande att vi kan sälja ett intresse så bra som vi gör, med tanke på hur vi presterat sportsligt. Det kanske visar att nyfikenheten på vår sport finns och det är ju inte utan att jag undrar vad som skulle ske om vi även var framgångsrika sportsligt.

Mötet med Turkiet är det första i det här kvalet. Gruppen innehåller även Lettland och Ukraina men det är just turkarna som obesegrade ligger bäst till. För Sveriges del krävs vinst för att ha någon reell möjlighet att kunna kvala in som trea och ta sig till nästa kvalrunda. Svårt med tanke på att vi redan förlorat en match på hemmaplan och det vet vi ju alla att det är det sämsta scenariot om du vill avancera i kval.

Precis som vid den första omgången i höstas så kvarstår problematiken mellan Euroleague och FIBA när det gäller vem som ”äger” rätten till att spela den här perioden på året. Att även NBA-spelarna inte kan användas verkar dock ha fallit ur diskussionen. Euroleague har lagt fulla omgångar under perioden och har matcher både den 22–23 februari samt 1–2 mars. Det innebär att vi, precis som i förra rundan, inte vet vilka spelare som kommer att vara med i respektive länder. Det står i alla fall utom allt tvivel att Turkiet kan komma med sitt bästa lag. Dock har tre spelare i form av Dogus Balbay (Anadolu Efes) samt de båda Fenerbahce-spelarna Melih Mahmotouglou och Ali Mohammad gjort att den
turkiska laguppställningen ändå ser mer än tuff ut för Sverige.

Bör gynna Sverige
Annars är ju denna fråga något som bör gynna Sverige, som endast har en spelare i form av Jeffrey Taylor med i Euroleague men han verkar inte vilja vara med i alla fall. Orsaken är känd av de flesta även om det sällan har rapporterats om den egentliga anledningen. Men oavsett det så bör en landslagsledning ha som uppgift att de bästa är med och spelar. En grannlaga uppgift för de landslagsansvariga att hitta lösningen på det problem som nu funnits i verksamheten under flera år.

Sverige stöter även på Ukraina den 26 februari i denna andra omgång. Även det en svår uppgift mot ett storvuxet lag som vi hade många problem med i Norrköping när det senast begav sig. I den matchen var vi aldrig riktigt nära och det blir inte lättare den här gången när vi ska försöka vinna i Kiev.

Jag avundas inte det svenska laget och den uppgift de står inför men att vi definitivt slår ur underläge är ganska klart. Det är ju även något som vi är bra på att framhäva tillsammans med allsköns ursäkter om vi förlorar. Om vi inte räcker till denna gång (hoppas verkligen att det inte händer) så hoppas jag att den nya landslagsledningen med Fredrik Joulamo i spetsen har något nytt och fräscht åtgärdspaket framme. Vi kan ju näppeligen fortsätta på den väg vi vandrar nu.

Vedran Bosnic anställdes som förbundskapten 2014 och valet stod mellan honom och fyra andra coacher som alla intervjuades. De svenska kandidaterna var Peter Öqvist och Torbjörn
Gehrke. De utländska representerades av Giannis Sfairopoulos (Olympiacos) och Luca Banchi (då i Milano). Alla, utom möjligen Banchi, visade stort intresse för jobbet. Valet blev, som vi alla vet, Bosnic och det beroende på en mängd olika variabler. En av de viktigaste bitarna i SBBF:s beslutsunderlag var att ha en coach som verkade i Sverige och kunde vidareutveckla det som Brad Dean påbörjat. Dock med en annan inriktning än nämnde Dean då det var dags att pröva något nytt och möjligen än mer framgångsrikt. Bosnic har misslyckats i kvalen till mästerskapen 2015 och 2017 samtidigt som hans lag ligger väldigt knöligt till för att nå avancemang i det pågående VM kvalet. Jag räknar då inte in förkvalet där vinster mot Armenien, Bosnien och Slovakien alla lågt rankade, som någon större framgång.

Vad som är en bra och eller sämre förbundskapten är ju alltid en subjektiv fråga och det är svårt att ha någon form av säkert svar då förutsättningarna sällan kan jämföras fullt ut. Jag roade mig dock, utifrån ett historiskt perspektiv, att titta på vad våra förbundskaptener på herrsidan har presterat under sina respektive perioder på arbetet. Kriteriet för att få vara med på listan är att respektive coach totalt har gjort över 40 matcher samt haft sitt förtroende mer än tre år. Det innebär att Karel Herink (1983) och undertecknad (1999–2000) inte får vara med. Och för att inte fly från något ansvar så var mina siffror inte bra men i alla fall i paritet med dagens förbundskapten.

Det jag här visar är vinnarprocenten i värdematcher (EM och VM kval) som varje coach lyckats med under sitt mandat. För oavsett vad vi tycker om coachen ifråga så är det väl alltid vinster och mästerskapsmedverkan som skall vara den viktigaste faktorn vid bedömning. Listan börjar efter 1980 års OS då det kan räknas som en av de största framgångarna för vårt herrlandslag genom tiderna.

Sammantaget så visar de här siffrorna hur svårt vi har att nå framgång samtidigt som de även säger en del om hur framgångsrika varje förbundskapten varit. Det finns alltid massa ”om och men” med i sådana här sammanställningar. Vem man lottats mot samt skador har påverkat varje förbundskapten, men de flesta av de här herrarna har inga bortförklaringar
utan konstaterar bara fakta.

Nu med facit i hand så står vi där med ett resultat som ingen riktigt kan vara nöjd med. Vedran Bosnic är en oerhört kompetent och kunnig coach. Det kan ingen ta ifrån honom oavsett det resultat han har som förbundskapten. Han har dessutom, i Sverige, sett till att standarden och kraven på coacher har höjts genom att själv gå i bräschen för att alltid jobba hårt och seriöst. Även förmågan att motivera sina spelare samt utöka förståelsen av taktik i svensk basket är beundransvärd och kommer ge ringar på vattnet i framtiden.

Problemet är att det oftast bara är vinster och avancemang som eftervärlden kommer ihåg samt vill se. Där har han inte lyckats och då kanske det andra inte spelar någon roll? Det är därför som de här två kvalmatcherna ger en extra krydda då det möjligen är framtiden som står på spel.

Målet EM 2017
På årsmötet 2016 så bestämdes unisont, av alla mötesdeltagare, att Sverige skulle satsa på och ha framgångsrika landslag samt avancera till EM 2017. Då vi nu med facit av våra prestationer har sett resultatet så borde ju den nya landslagsledningen kunna presentera en ny plan för våra landslag vid nästa årsmöte nu i vår. Eller vill de att vi bara fortsätter på den inslagna vägen?

Det finns ju dessutom andra oroande frågor som hur det ser ut med våra ungdomslandslag och påfyllnaden av talanger. Något som absolut inte Bosnic kan klandras för. Den frågan kanske till och med är större än vem som är förbundskapten? Historiskt så har vi ju inte heller på fötterna då vi sedan 1980 bara deltagit i fem Europamästerskap och totalt vunnit två matcher! Sanningen är brutal. Men den stora frågan är hur vi förbättrar oss eftersom vi ofta, senast på förbundsmötet 2016, alltid pratar om att vi ska vara med i den EM-värld där vi sällan närvarar.

Så utifrån de närmsta dagarnas resultat så ser jag fram mot en presentation av hur Sverige sportsligt ska möta de krav och förväntningar som finns. Det gäller givetvis även damverksamheten som kom undan ett debacle med ett överhypat landslag i samband med EM-kvalet nyligen. För Vedran Bosnic så står hans framtid som förbundskapten på spel i de här två matcherna. Han kommer att vara både motiverad och förberedd det kan jag lova. Men den här gången behövs vinster och inga ursäkter. Jag önskar honom all lycka samt hoppas att hans spelare över presterar både för honom och sin nation.

/ Jonte Karlsson

Dela inlägget