Fotograf: Andreas L Eriksson / Bildbyrån

Jonte K: Att behålla sina positioner

I helgen var det årsmöte för Svenska Basketbollförbundet. Personligen var jag inte på plats men utifrån de rapporter som framkommit så blev det tumultartat då BDF:en (distriktsförbunden) tog taktpinnen och valde in två kandidater som inte var nominerade av valberedningen. En valberedning som dessutom i sitt förslag tyckte att alla kandidater skulle komma från Mälardalen och uppenbarligen inte hade någon förankring i ”hela” basketlandet.

Låt mig genast påpeka att hälften av de personer som valdes in i styrelsen aldrig varit en del av mitt medvetande. Inget fel i det men det gör det svårt för mig att uttala mig om kompetensen ifråga samt hur valberedningen tänkt. Om de nu gjort det med tanke på det förslag de lade fram? Dock slår det mig igen, och det är inte den första gången jag påpekar det, var finns den sportsliga kompetensen? Det är mycket möjligt att den frågan inte är relevant och det verkar vi få finna oss i, men jag kan se det som märkligt.

Jag fortsätter tjata då jag fortfarande anser att vår huvudfråga är att spela basket samt hur vi ska få fler att göra så. När jag dessutom läser vad styrelsen uppgav som målsättningar vid det senaste årsmötet 2016 och kontrollerar vad som slagit in blir jag än mer fundersam. Det är inte mycket faktiskt. Om jag håller mig till den sportsliga frågan, som jag brinner för, så tog årsmötet beslut om att landslagen skulle kvala in till EM 2017 samt att SBBF, tillsammans med elitklubbarna, skulle bygga starka inhemska elitligor. Någon som vill argumentera för att så skett?

Ändå väljs ordföranden om. Då vet faktiskt valberedningen att några ledamöter från den förra styrelsen valt att hoppa av, tidigare än vad som var beslutat, vilket visar på att det även funnits samarbetssvårigheter. Vad de består i har jag ingen aning om och jag tänker inte heller nedvärdera eller odugligförklara Mats Carlsson då han ändå tar ett ansvar när han kandiderar.

Det ansvaret verkar dock ha gått både valberedning samt resten av landets basketpotentater förbi. Det är alltför ofta som både elitklubbar och andra har haft synpunkter (eller ska vi vara ärliga och säga gnäll) på de som styr svensk basket. Ändå sitter de på årsmöte efter årsmöte och svarar ja på alla omröstningar som sker. Dricker sitt kaffe och äter sin smörgås, om de över huvud taget är representerade, och sen går de ut genom dörren och talar om hur det egentligen skulle vara. Jag blir bara trött.

Kandidat
I vintras blev jag tillfrågad om att vara kandidat till SBBF:s styrelse av Västerbottens BDF av alla instanser. Då jag ofta har åsikter och dessutom torgför dem, så var det självklart att ställa upp och jag gjorde det med brasklappen att idrotten låg mig närmast om hjärtat. Tyckte dessutom att jag med mina idrottsliga meriter och min bakgrund i stora företag kunde bidra med kompetens och samtidigt ta ett ansvar med förhoppningen att tillföra något.

Nu valdes jag bort av valberedningen i den första gallringen vilket bara är att acceptera. Det har i alla fall gett mig legimitet att även i fortsättningen tycka om saker då jag var beredd att ta mitt ansvar. Nu hoppas jag att fler av de som gnäller antingen är tysta eller aktivt börjar göra något för att förändra den situation och kultur vi har i svensk basket. Säger vi inte ifrån så samtycker vi enligt mitt sätt att se på det.

Årsmötet har nu valt in en mängd nya individer (igen) med olika kompetenser. Vi gör ju ofta så i vår sport, tar in nya samtidigt som vi tar bort de som varit med längre med någon krystad förhoppning att allt nu ska bli bättre bara för att det är nytt. Som tidigare sagts, så kan jag inte eftersom jag inte vet vilka de är, bedöma de nya namnen men jag hoppas verkligen att de kan medverka till att sporten blir bättre. Kunskap gällande integration, rasism, jämställdhet och många andra politiska frågor finns. Men återigen, det sportsliga saknar jag även om nyvalda Annika Pärsson var en riktig lirare när det begav sig för 30 år sedan.

Att de som varit med, och dessutom skapat framgångar, försvinner från vår sport är annars något som gör mig ledsen. Det vet ni som läser mina alster. Blev i veckan varse om den förlust det innebär för vår sport att Lasse Johansson lämnar Norrköpings Dolphins för att bli avdelningschef på en högskola. Med risk för att bli beskylld för jäv då Lasse är en av mina kamrater, så vill jag ändå passa på att påtala vår brist som idrott när vi inte kan behålla personer med den sportsliga kompetens och det ledarskap han besitter. Jag tror mig känna till en del av anledningarna att han har ledsnat, men det vore förmätet av mig att berätta varför. För det har jag för stor respekt, därför lämnas eventuella kommentarer från personen själv ifråga. Om han har lust.

Spelade EM
Noterar i och med nämnandet av Lasse att en av Sveriges bästa säsonger basketmässigt kanske var 2013. Då spelade både damer och herrar EM. Damerna nådde så långt som till kvartsfinal samtidigt som även ungdomslandslagen var framgångsrika. Vi hade även en tråd i den verksamhet som bedrevs. Fem år senare finns ingen kvar i den gruppering som byggde de framgångarna. Lasse Johansson var en drivande kraft på damsidan med god hjälp av Jurgita Kausaite och David Leman. På herrsidan lotsades sporten av Brad Dean tillsammans med Torbjörn Gehrke och Stefan Timbus. Få av dessa är fortsatt verksamma. Leman assisterar Djurgårdens herrar, men satsar mer på en civil karriär och Gehrke är ”deporterad” till Jämtland, där han gjort ett bra jobb. Ingen av de andra, förutom vid husbehov, sysslar med sporten längre.

I den sportsliga ledningen satt en gammal coach och landslagsspelare (kors i taket) vid namn Thomas Nordgren som sakkunnig/ansvarig i styrelsen. Många gånger uppbackad av Hans von Uthmann som var ordförande. På kansliet sköttes sporten av undertecknad, Per Källman och Dimitrios Panagiotopoulos där Källman är kvar med nya arbetsuppgifter medan de andra idag inte arbetar med basket. Utrensningen till det nya fortsätter och de som har anknytning till min rubrik här ovan skickar in ny kanonmat med personer som kan bevaka deras egna intressen.

I morse läste jag en intressant artikel i DN skriven av den duktige journalisten Jens Littorin som intervjuade en annan journalist i form av Olof Lundh. Ni vet han som av många anses vara ett av våra största fotbollsorakel men kanske framförallt är känd för att våga ställa de obekväma frågorna till landets makthavare i fotboll. Jag citerar gärna en del av svaret som Olof Lundh ger på en fråga där han säger: ”Ska man ändra på något måste folk förlora sina positioner och det vill de inte. De ser till sina karriärer istället för till det längre perspektivet”.

Nåväl, vi fick nu en ny valberedning. Vi får hoppas att de gör sin läxa till nästa årsmöte som är satt till år 2020. Det innebär att de ska se hur den kommande styrelsen fungerar, lyssna av med BDF:en gällande nominering innan de tas till val. Kontrollera hur elitföreningarna ställer sig och se till att vi försöker, för en gångs skull, göra vad som är bäst för vår idrott.

Och till sist… grattis Wetterbygden (de ska väl kunna vinna den sista matchen?) och Köping till de nya platserna i Svenska Basketligan. Två föreningar som gått egna vägar för att nå framgång och som genomsyras av ideella basket entusiaster och starka ledare med visioner. De har dessutom varit långt ifrån maktens boningar (ibland nästan motarbetats av de samma) och har ett driv och engagemang som vore bra att se på många andra håll i landet. Och hur det än går för dem i nästa års liga, så har de visat valberedningar samt många andra att kraften även finns ute i landet oavsett om de fått stöd av de som bevakar positioner eller inte. För det ska vi vara glada. De står nämligen för den sunda och konstruktiva ändringen långt ifrån all annan maktpositionering som förekommer i vår idrott.

 

/ Jonte Karlsson

Dela inlägget