Fotograf: Montage

Jonte K: Some kind of Monster

Ovanstående rubrik är en dokumentärfilm om hårdrockbandet Metallica. Den handlar om bandets ständiga konflikter samt hur basisten Jason Newsted lämnar bandet under pågående filmning. En film som speglar problemen i en grupp samtidigt som den försöker vara konstruktiv och fortsätta sin utveckling.

Kom att tänka på filmen i samband med vårt eget slutspel nu när vi ska få ännu fler lag som lämnar årets säsong. Flera har ju redan gjort det varav några med bitterhet i form av individer som trodde så mycket mer om sig själva. Än värre blir det väl nu när semifinallagen ska reduceras till två finallag. Bortförklaringarna står som spön i backen samtidigt, som ingen annan har gjort något rätt utan alla ser bara till sin egen situation och den stora svårigheten att handskas med sitt eget misslyckande.

I filmen är kritiken mot varandra stundtals inte nådig. Framförallt så kritiseras Metallicas frontman James Hetfield hårt och han är inte sen att ge igen på sina kritiker. Helt sanslöst stundtals och en lektion i hur människor kan tappa verklighetsuppfattningen och då bete sig som fullständiga ”monster”.

Det här är ju något som även drabbar oss i sportens värld. Det är trist hur vi i basketen beter oss stundtals, men ändå är det samtidigt ganska underhållande. I alla fall om jag väljer att se det hela med min komiska blick. Hur förklarar man annars all denna negativism (samt bortförklaringar) som flödar efter de förluster lagen drabbas av? För att inte tala om klubbledare som skäller som bandhundar på domarna vid både lång- och kortsidor? Eller basketentusiaster som ägnar all sin energi åt att skälla och odugligförklara alla som på olika nivåer sysslar med elitbasket?? Och så har vi alla spelare som tycker att just de ska få diskutera och slippa teknisk foul. Något som dock alla andra som pratar ska ha. För det är ju bara personen ifråga som alltid har rätt. Och varför är alla så gnälliga och arga?

Det verkar som all sans och vett går ur många personer när det kommer till kritan och agnarna ska sållas från vetet. Än värre är det att det inte går att resonera i frågor som normalt är ganska intetsägande. Alla har konspirationsteorier och sandlådan blir bara mindre och mindre. I Metallicas fall fick hela bandet slutligen gå i terapi för att komma vidare och fortsätta sin utveckling vilket faktiskt fungerade. Kanske något för SBL att fundera på efter årets säsong?

Om vi istället fokuserar på basketspelandet så konstaterar jag att det svänger i och med resultaten och det är inte lätt att tippa matcher. Kanske kan det bero på att alla aktörer inte alltid kämpar eller tar i? För så tolkar jag det när spelare i flertalet intervjuer säger att de till nästa match måste fokusera och koncentrera sig. Dessutom måste de också vara säkra på att de tar i och följer den där jävla gameplanen som inget vet vad den är.

Någon mer än jag som funderat över nivån på dessa kommentarer? Eller är det detta som är den nya medieträningen för i så fall går årets Papphammarpris till den som infört eländet. Och att spelarna år 2018 ska ha kommit på något så intelligent som att de ska kämpa och ta i säger ju en del om hur vi utvecklas basketmässigt i vår lilla elitvärld.

Och i den ena semifinalen så hatar man just nu varandra. Det är ju kul att det hettar till i media och vi som har mer än tio hjärnceller förstår ju att det är ett spel för galleriet och något som faktiskt tillhör just slutspelen. Men tänk om det där snacket kunde föras över på planen så att det blev lite energi kring de tuffa situationerna. Tänk om någon i alla fall kunde knuffa på någon lite grand för att de ska förstå att det är allvar nu. Speciellt om vi hatar varandra. Nädå, de på planen är så trevliga mot varandra så att jag ibland oroar mig för att de ska börja passa bollen till varandra oavsett om de är i olika lag.

Och varför träffas många av motståndarna innan matchen börjar vid halva planen och socialiserar med varandra? Inför en semifinal skulle jag aldrig vilja prata med en motståndare än mindre ”kramas och slappa fem på basketvis”. Något som blivit allt vanligare. Kom igen nu grabbar! Det här är på riktigt nu!

Rent sportsligt så tycker jag att Dolphins befunnit sig på en egen nivå. Spelar klokt och smart med begränsat antal spelare och har en coach i Adnan Chuk som faktiskt gör förändringar utifrån vad som händer från match till match. Han står för tillfället i en egen klass och hans lag ser bättre ut för varje match som de spelar. Och vad säger man om pensionärerna Kjellbom, Lindquist och Smith? Strålande trio så här långt.

Borås har till min stora glädje börjat springa och öppna upp sitt spel mer än tidigare och det ska de ha en eloge för. Tyvärr sackar importerna ibland och då speciellt Bisping som inte hinner med. Den som stod för värvningarna av de utländska spelarna tog nog för många av samma sort då både Mornar och Smith ibland påminner om nämnde Bisping. Och hur är det möjligt att som lag komma ut så flata som de gjorde i den fjärde matchen? Norrköping till final redan efter nästa match. Om de tar i, kämpar, koncentrerar sig och följer gameplanen förstås.

Mötet mellan Luleå och Södertälje är mer svårtippat. Här läggs massor av energi på domarna av både spelare och publik vilket gör att de stundtals glömmer bort att spela samtidigt som de glömmer att ”kämpa”. Tror att det här kan bli en lång serie även om jag fortsatt har Luleå som finalfavorit. Gläder mig mycket åt Adam Rönnqvists spel i de senaste matcherna. Anton Saks och Denzel Andersson gör massor av nytta och spelar bra. Quinton Upshur har bara ett läge och det är max, men Rozzell och Anzuluni har inte nått några höjder och ser loja ut stundtals.

I Södertälje svajar det som det gjort hela säsongen. Väldigt förutsägbara i anfall på samma sätt som sina motståndare. Dock blir det i Kings fall väldigt stillastående stundtals och då är de inte bra. Martin Pahlmblad fortsatt bra men har mer fokus på defensiven i slutspelet. Auston Barnes har blivit Kings bästa spelare. Rudy Mbemba och Valter Lindström har varit riktigt bleka stundtals och det håller inte. Toni Bizaca har ju kapacitet och kom igång i den fjärde matchen. Kan bli den avgörande jokern i den här serien.

Vill avslutningsvis även påminna om att Euroleague befinner sig i sina kvartsfinalserier. Strålande basket i alla matcher och jämnare även där än vad experterna kanske förväntat sig. Intensiteten är oslagbar och all den godisen kan ni se på Viasat. Får inte missas av de som gillar basket. Vår egen liga, och den tjusning som även den har, ser ni givetvis på SBLPlay.se!

Dela inlägget