Det är dags att sätta punkt för ännu ett år, som vanligt fyllt av såväl glädjeämnen som besvikelser. Basketsäsongen är halvvägs när vi summerar 2009 och här följer min högst personliga lista över årets händelser inom svensk basket, såväl de bästa som de sämsta.
Förhoppningsvis blir 2010 ett spännande och bra år för svensk basket, ett år då positionerna flyttas fram ytterligare. Jag kommer att med intresse fortsätta följa den fortsatta utvecklingen och ibland rapportera på den här sajten. Vad gäller basketsverige.se söker man nu en ny chefredaktör (det är inte jag) och jag hoppas innerligt att denne kan ge sajten en nytändning, för basketsverige.se behövs verkligen. Tidningar och andra traditionella media rapporterar ju sparsamt om sporten, och för den som inte bara vill läsa triviala bloggar finns annars bara förbundets egen media- och marknadsföringsapparat. För de läsare som vill ha en motvikt till allt det där, som vill läsa texter som inte nödvändigtvis ser allt i ljusblått, som inte är rädda att uttrycka åsikter och som är oberoende behövs basketsverige.se. I dagsläget finns ingen annan som kan ta på sig den rollen.
Jag önskar därför basketsverige.se och alla läsare ett GOTT NYTT ÅR.
Årets evenemang: DU 18 EM i Södertälje. En kul, minnesvärd och lyckad basketfest.
Årets lag 1: DU 18 landslaget. Efter seger i NM och en meriterande tredjeplats i den internationella Rezé turneringen bärgade laget Sveriges andra EM-medalj genom tiderna när de efter en fint genomförd turnering tog bronset. Kan det bli en repris i Slovakien i sommar?
Årets lag 2 HU 18 landslaget. Efter platt fall i NM var de uträknade, men kom igen med besked och vann B-gruppen i EM. För första gången har vi nu ett herrlag i A-gruppen. Faktiskt en historisk händelse.
Årets debacle 1: Damlandslaget fall i EM-kvalet. Det gör ont när drömmar brister. Förbundskaptenen och laget såg ut som om de ville försvinna från jordens yta efter nederlaget mot Holland och den assisterande coachen Härd sa att han fick ligga i fosterställning ett dygn för att komma över det hela. Så hemsk kan elitidrott tyvärr vara.
Årets debacle 2: Eos och Salléns misslyckande i damligakvalet. Båda vann sina serier i stor stil, hade ambitioner, ville och skulle upp men föll pladask i kvalet. Som en skänk från ovan dök det upp två friplatser till Damligan, båda fick vara med och allt var åter frid och fröjd.
Årets debacle 3: Dolphins missade finalen i Basketligan. Efter att ha dubblerat med spel i Baltiska ligan tog orken slut för Norrköping och de stora favoriterna föll som klubbade oxar i semifinalen.
Årets favorit som höll: Solnas damlag. Förväntningarna var stora på det stjärnspäckade Solna och efter viss möda vann man finalen mot Telge igen. Sen fick Stefan Bergman gå, Kausaite och Blomgren slutade, och Egnell försvann utomlands. Kommer de att klara det igen?
Årets jobbytare: Jonte Karlsson. Den rutinerade räven Karlsson gav upp coachkarriären, blev landslagsansvarig och förvandlades samtidigt från demonisk coach till diplomatisk administratör. När han numera ser sina forna kollegor härja omkring är han bara glad att coachperioden är över. Nu försöker han istället jämka samman viljorna i det svenska basketlandet, fast hans fru säger att "om några år står du vid sidlinjen igen".
Årets "det hade jag ingen aning om": Sundsvall Saints klubbdirektör. Sundsvall Saints drabbades av en skatterevision, skatteverket skickade sitt beslut till klubben samt en räkning på den framräknade skatteskulden. När den inte betalades framkom mediauppgifter om att ett kravbrev var på väg, möjligen med inkassokrav. Klubbdirektören, föreningens starke man, uttalade då att han inte ens kände till någon skatteskuld, och alla undrade hur det kan komma sig. Alternativen är två. Noll koll eller rent ljug. Båda är lika illa.
Årets chock: Haga Haninge i herrettans Final Four. Haga Haninge klarade inte kvalet till herrettans Final Four, men kamratgänget som tränar lite när de har lust halkade in på en friplats efter licensstrul hos kvalmotståndarna, och gick sen obesegrade genom slutspelet. I finalen körde de över hemmalaget och storfavoriten Lidingö efter magnifikt försvarsarbete och ett sällan skådat trepoängsfyrverkeri. Tack för kaffet.
Årets spelare i Basketligan, utländsk: Liam Rush, Sundsvall. Spelaren som kan allt var tungan på vågen för Sundsvall i slutspelet och gav dem lugnet, stadgan och tryggheten så att hela laget kunde leverera. Ingen betydde mer för sitt lag när det skulle avgöras.
Årets spelare i Basketligan, svensk: Kenny Grant, Norrköping. För att han, position för position, är den bäste vi har i Basketligan, och en av de få som har ytterligare en nivå i sig.
Årets spelare i Damligan, utländsk: Sabrina Scott, Luleå. Det är många som inte håller med, men ingen hade hennes register och spelförståelse. Sabrina fick en extra stjärna i min bok när jag i våras utnämnde henne till bästa utländska och hon skickade ett svarsmejl där hon tackade för uppskattningen och sa "it is not very often that a representative of the media notices the little things that happen on a basketball court".
Årets spelare i Damligan, svensk: Louice Halvarsson, Telge. Halvarsson dominerade stort i Damligan tills till hon överraskande blev kontrakterad av Spartak Moskva och lagkompis med sådana som Taurasi, Jekabsone-Zogota och Fowles. Dessutom har de nyligen signat Sue Bird igen. För Lollos del hoppas vi bara att hon blir utlånad under våren så att hon får sina spelminuter
Årets bästa basketarena: Stadium Arena A. Utan konkurrens, i alla fall än så länge.
Årets sämsta basketarena: Stadium Arena B. Lika usel som arena A är bra.
Årets anfallsmelodi: Kick and drive. Attackspel ā la Memphis är melodin på modet. Attackera från alla lägen. Dyker det upp något i vägen skickar man ut bollen till skyttarna som står uppradade på linjen, redo att skicka iväg sina trepoängsbomber. Kul och fartfyllt, men insidespelet blir väldigt lidande. Det är inte alltid så inspirerande att se de största spelarna trippa omkring som ballerinor ute på perimetern.
Årets coach(er) i Basketligan: Peter Öqvist och Pontus Frivold, Sundsvall. Hade koll på allt och och alla, och lärdomarna med sig när de slog ut favoriterna en efter en och tog hem Sundsvalls första SM. Jag glömmer inte när Sundsvall hade en lång förlustsvit på hösten och jag intervjuade Torbjörn Gehrke. Jag ville avfärda Sundsvall som möjlig vinnare, men Gehrke sa att "räkna inte ut dem, coacherna har varit med om att förlora i finalen och de erfarenheterna är ovärderliga". Hur rätt fick han inte. I mars utnämns möjligen Gehrke till förbundskapten och ska han ha en sådan framtidkänsla kanske vi har stora saker att vänta.
Årets coach i Damligan: Henrik Wikström, Sundsvall. Får utmärkelsen för tapperhet i fält. Den engagerade och ambitiöse Wikström har länge kämpat i motvind, med en fixande och trixande klubbledning, spelarbrist och utan att få lön för allt sitt slit. Det måste vara kärleken till sporten som gör att han står ut. Mannen är värd ett bättre öde.
Årets värvning i Basketligan: Micke Lindqvist till Dolphins. Vet inte om värvningen var en tillfällighet eller en tanke. Jag hoppas det senare, för med Lindqvist fick Norrköping precis den pusselbit som gör laget komplett och Dolphins till det svenska lag som har den mest kraftfulla scoring-potentialen från varje position.
Årets värvning i Damligan: Amanda Zahui till Telge. Telge snodde jättelöftet framför näsan på alla andra och visade åter att man kan det där med värvningar. Det är många av oss som beundrar Telge för deras förmåga att fostra spelare, men få tänker på att inte ens de klarar sig med bara eget material. I den nuvarande upplagan av Telge är t ex de tre mest tongivande spelarna; Cleo Forsman, Binta Drammeh och Amanda Zahui från klubbar i Stockholm. Var skulle Telge vara utan dem?
Årets värvningsflopp: Siggi Ingimundarsson. Annars så pricksäkra Solna engagerade Islands landslagscoach som ersättare för Pekka Salminen men tvingades skicka tillbaka honom med vändande post. Från första sekunden var det uppenbart att det inte kunde fungera.
Årets hysteri: Jonas Jerebko. Grabben är nog värd varje dollar och varje minut han får i Detroit och verkar ha satt det svenska basketsamhället i en kollektiv extas. Helt plötsligt ska alla se på NBA och ingen kan förstå att våra vanliga medier inte uppmärksammar den svenske stjärnan mer. Det borde de. Förstå alltså.
Årets tilltag (eller var det förra årets?): Förbundet demonstrerar makt. Någon eller några på basketförbundets kansli retade upp sig på basketsverige.se till den milda grad att man från högsta ort berordrade att alla länkar till basketsverige.se från förbundets hemsida och ligasajterna skulle tas bort. Ingen förstår fortfarande varför och vad det ska tjäna till att göra något som alla förlorar på. Infantilt. Man undrar hur förbundet skulle klara av ett mediatryck som t ex fotbollen och ishockeyn ständigt utsätts för? Försöka stänga av internet?
Årets stjärskott, herr: Carl Engström. Ystadkillen, som var elit- och landslagsspelare i handboll, övertalades att pröva på basket. Efter några enstaka pass fick han i april delta på ett landslagsläger och några månader senare var han med och vann B-EM för HU 18. Sen blev det basket för hela slanten och handbollsförbundet tycker att basketen är skyldiga dem minst två vänsternior. Det blev liksom lite för mycket med Carl när basketen tidigare hade "snott" flera andra jättelöften, bland annat Martin Pahlmblad och Odin Lindell.
Årets stjärskott, dam: Paulina Hersler. Malmötjejen, född-94, som ännu inte är någon rikskändis, fick sitt genombrott i ungdomslandslaget (DU 16), belönades med en plats i damernas OS-satsning och är en viktig anledning till att hennes Malbas är årets överraskning i södra damettan. Framtiden är ljus för Paulina, som mäter drygt 190. Ett av våra största löften någonsin.
Årets undring: Är det coachöverskott?. Jag visste inte att vi hade ett överflöd på duktiga coacher, men det verkar faktiskt så. Man kan ju undra varför flera aktiva, erfarna tränare, flera av dem med meriter från landslag och våra högsta serier, går utan coachuppdrag. Olle Lundén, Axel Wallin, Wally Smith, David Leman, med flera. Anses de inte vara tillräckligt bra, är de för dyra, finns det för få uppdrag eller vad? Jag som trodde att alla engagerade och ambitiösa krafter behövdes.
Lämna Sundsvall ifred. Låt dem sköta sitt. Om de inte klarar av det då tar myndigheterna sitt beslut. Det är pinsamt att läsa påhoppen på en hårt jobbande sportchef med stort hjärta för sporten. Så länge som ingenting är bevisat så är det kränkande att skriva ner Saints.
Bra att du belyser vad dem sysslar med i tokstan.Att dammsuga stockholmsregionen på ungdomsspelare är förödande för sporten.Det borde införas en åldersgräns för sådana otyg.
Visst borde det vara tillåtet att uttrycka sina åsikter även om det inte passar alla. Snart tillkännages nog den senaste värvningen. Ledtrådar finns i Tapios text.
Trevligt att Du är tillbaks och en trevlig artikel.
Förstår bara inte vad Du menar med att Haga inte skulle varit kvalificerade. Haga kom trea i norrettan. De fick därmed kvala mot Srbia från Malmö. Srbia vann med sammanlagt en poäng, men använde sig av icke godkända spelare. Därför tilldömdes Haga segern.
Visst vet Du det.
Kapitel 1 Det var en gång en idrottsförening som hade lyckats ta sitt lag till den högsta serien. Den lilla staden där föreningen låg var belägen i en avlägsen del av landet, flera dagsmarscher från rikets huvudstad. Därför var det svårt att att få spelare från andra delar av landet att flytta till den lilla staden för att spela med laget. Föreningen hade inte heller lyckats bygga upp någon särskilt bra eller stor verksamhet bland ungdomarna i staden, så inte heller den vägen lyckades föreningen få spelare till sitt lag. När bara några månader återstod innan säsongen skulle börja träffades hövdingen, som var anställd av föreningen, och styrelsen för att diskutera läget.
-Vi har dåligt med spelare, sa hövdingen till de andra. Vad ska vi göra?
-Jag har hört, sa en annan, att andra föreningar importerar spelare från utlandet. Kan inte vi göra det också?
-Ja det gör vi, skrek flera andra i kör. Vi tar ett par stycken.
-Blir inte det dyrt, sa föreningens kassör? Vi måste ju betala resor, löner, hålla med lägenheter, mat och sen också betala skatt på alltihopa. Har vi råd med det?
-Strunt i det, sa hövdingen. Det ordnar sig. Vi måste ju hålla oss kvar i högsta serien. Det är det viktigaste.
Styrelsen bestämde därefter enhälligt för att hämta hem ett par duktiga spelare från utlandet och uppdrog åt hövdingen att sköta det hela. Så blev det.
Kapitel 2 Säsongen gick trots de utländska spelarna inte riktigt som hövdingen och styrelsen hade hoppats. Det gick så illa att laget tvingades till kvalificeringsspel för att hålla sig kvar i den högsta serien. Återigen samlades hövdingen och styrelsen för möte med anledning av det uppkomna läget.
-Det här ser inte bra ut, sa hövdingen. Vi kommer att möta duktiga lag i kvalificeringen. Tänk om vi inte klarar oss kvar? Vad ska vi göra?
-Kan vi inte köpa in en spelare till från utlandet, sa en av styrelsemedlemmarna.
-Ja, ropade flera andra med en mun. Men vi tar inte en enda. Vi köper in en hel hop så att vi är på säkra sidan.
-Då drar vi ju på oss ännu mer utgifter, sa kassören i styrelsen. Vi ligger dåligt till med alla kostnader för de importer vi redan har, och skatten har vi inte heller betalt. Ska vi inte spela med det lag vi har istället, och använda våra pengar på att utveckla egna ungdomar?
-Jag håller med, sa en annan ledamot, och dessutom tycker jag att vi använder pengarna vi har kvar på att heltidsanställa vår tränare så att han kan jobba med ungdomarna
-Det har vi inte råd med, sa hövdingen.
-Då kanske vi kan minska på din arbetstid eller sänka din lön istället, envisades ledamoten.
-Kommer inte på fråga, sa hövdingen. Det viktigaste är att vi håller oss kvar i serien. Vi köper in en massa spelare från utlandet så att vi säkrar nytt kontrakt. Det får ordna sig på något sätt.
Så blev det. En majoritet röstade för nya spelarinköp. Hövdingen skulle sköta det hela och det gick vägen. Med sin nya armé av utländska spelare lyckades laget hålla sig kvar.
Kapitel 3 Ett drygt år efter kvalificeringsspelet hände det sig att föreningen, vars lag alltså fortfarande spelade i högsta serien, fick besök. Det var konungens skatteindrivare som vid Halloween-tiden kom till den lilla staden för att gå igenom föreningens räkenskaper. Ämbetsmannen blev förfärad av det han upptäckte i bokföringen.
-Ni har inte betalt skatten för alla era utländska spelare, lät han meddela. Ni ska inom en månad betala 100 silverpenningar plus ränta och därtill straffavgift till konungen.
Föreningen, vars ekonomi var hårt ansträngd, kunde inte betala, för 100 silverpenningar var en oerhörd summa för dem. Skatteindrivaren återkom därför med ett nytt krav, och då började ett rykte sprida sig om det inträffade. När en skriftställare frågade hövdingen om skatteindrivarens krav, sa denne att här var nyheter för honom. Han hade inte sett eller läst skatteindrivarens dokument, men var övertygad om att det måster vara fel och beloppet alldeles för högt.
Bland allmänheten började vissa tycka synd om hövdingen, för uppenbarligen hade ingen i föreningen informerat honom om skatteindrivarens besök och hans krav på skattebetalning. Tänk att de inte berättade sådant för en så viktig person som hövdingen!
Andra människor kände enbart förakt för hövdingen. De menade att han hade fört skriftställaren bakom ljuset, för det var ju självklart att hövdingen visste allt. Hur kunde han tro att folk skulle gå på hans undanflykter?Trodde han verkligen att alla var så korkade?
Kapitel 4 På nytt samlades hövdingen och styrelsen för att diskutera den besvärliga situation föreningen hamnat i. Efter en stunds pajkastning mellan ledamöterna, då de anklagade varandra för läget som uppstått, uppstod en total tystnad då alla tycktes rådvilla. Kassören tog slutligen till orda:
-Det finns bara en sak att göra, sa han. Vi ringer till TV3 och ber att de från Lyxfällan kommer och hjälper oss. Det brukar fungera.
-Utmärkt idé, ropade de andra. Det gör vi.
Sagt och gjort. Hövdingen fick uppdraget att kontakta Lyxfällan, som snart kom till den lilla staden för att gå igenom föreningens räkenskaper.
-Det här är verkligen illa, sa personerna på Lyxfällan efter sin genomgång. Det är nog bland det värsta vi sett. Ni har inte råd med det här kostnadsläget, inte på långa vägar. Det är konstgjord andning, det ni håller på med. Problemet är att patienten inte kommer att klara sig om ni inte vidtar drastiska åtgärder.
Föreningen fick en lång åtgärdslista för att komma till rätta med sin bekymmer, och överst på den stod försäljning av föreningens alla utländska spelare.
-Det kan vi inte göra, hojtade hövdingen. Då kommer vi inte att kunna hålla oss kvar i högsta serien.
Näst överst på listan stod att föreningen skulle göra sig av med kostnaden för hövdingens tjänster, och istället deltidsanställa tränaren med huvuduppgift att utveckla ungomarna i föreningen.
-Otänkbart, skrek en rosenrasande hövding. Det är jag som kan, vet och sköter allt. Det kommer inte att fungera!
Kapitel 5 De från Lyxfällan stod dock på sig, och styrelsen röstade för att driva igenom samtliga förslag som de hade fått. När allt hade genomförts och föreningen hade fått en lång avbetalningsplan för att betala sin skatteskuld, fortsatte föreningens lag att spela i den högsta serien. Eftersom man inte hade några utländska spelare lyckades dock inte laget hålla sig kvar, utan blev nedflyttade till en lägre serie, men det gjorde inte så mycket. Föreningen siktade på en nystart. Man hade nu kontroll på sin ekonomi och en tränare som ägnade stor del av sin tid åt att fostra ortens egna spelare som skulle bli basen i det lag som enligt föreningens långtidsplan skulle försöka ta sig tillbaka till den högsta serien. Från den stunden levde de lyckliga i alla sina dagar.
Efter en lång karriär i Sverige, som spelare men framför allt som coach, försvann Charles Barton för nio år sedan utomlands, något som han verkligen ville och hade strävat efter. Det blev en riktig resa som tog honom till Israel, Grekland, Tyskland och Danmark, innan han vände åter till landet som varit hans hem i 30 år.
Hemma i Sverige igen Förra året kom Charles tillbaka till Sverige och Göteborg, och har sedan dess inte coachat aktivt. Han har affärsintressen i ett par bolag som han ville ägna sig mer åt, men framför allt ville han vara på plats i Sverige för att se sina söner Brandon (Sundsvall) och Charles jr. (Sanda), spela basket. Under förra säsongen hjälpte Barton till i Gothia ett par gånger, men någon aktiv coaching har det inte blivit på drygt ett år. Den här säsongen hade han tänkt att dra igång igen, men inget lämpligt har dykt upp. Istället gör han ingen hemlighet av att han gärna skulle vilja ta över det svenska landslaget efter Kostas Flevarakis.
Han skulle ta jobbet Barton var landslagcoach i Sverige åren 1983-91 och har även lett det danska landslaget. När jag frågar honom om han skulle vara intresserad av att ta över i Sverige igen skrattar han och säger:
-Intresserad? Jag skulle helt enkelt ta jobbet om jag erbjöds det.
Det svenska basketförbundet jobbar enligt uppgift just nu med att utvärdera landslagssäsongen, vilket ska leda till beslut om vem som ska leda vårt landslag. Efter återkommande mediauppgifter om att Torbjörn Gehrke är den som ska ta över efter Flevarakis, har generalsekreteraren två gånger gått ut med information om processen och att inget är klart. Grundtipset är ändå att det blir ett coachbyte och att Gehrke är landslagsledningens förstaval, men det finns samtidigt de som för fram namnet Charles Barton. Andra får svara på frågan om det är möjligt och om Barton har den förankring på förbundsnivå som krävs för en "återkomst".
Meriter och utlandskontakter Det är i alla händelser en mycket meriterad coach som suttit overksam ett bra tag i Göteborg. Charles har coachat några av Europas bästa spelare och räknat ut att han fått ihop totalt 22 titlar genom åren. Han har coachat på hög nivå i Europa, bland annat Final Four i Euro League och FIBA, och Final 8 i ULEB och FIBA Cup. Inte minst har han fått massor av erfarenheter och knutit oerhört mycket internationella kontakter. En av dem är David Blatt, coach för det ryska landslaget och tidigare Maccabi, som är en Bartons största förebilder. Barton är ganska konfunderad över att svenska coacher inte verkar så intresserade av att utnyttja hans kontaktnät utomlands fast han gärna skulle hjälpa till.
-Vi har bra coacher i Sverige, men de måste ut, utanför Sveriges gränser för att lära sig och skaffa nya intryck, säger han.
Om att ta svensk basket till nästa nivå Charles har inte helt okontroversiella åsikter om svensk basket och våra möjligheter att nå europeisk toppklass.
-Vi har som sagt duktiga tränare och börjar få de spelare som krävs, men det är en sak att utveckla spelare, en helt annan att vinna till varje pris, för det är det enda som räknas där ute. Som coach lever man med en helt annan press än här hemma och riskerar ständigt att få sparken. Det kan räcka med att man förlorar några matcher i rad, att motståndarna vinner i lokalderbyt eller att man inte vinner med tillräckligt mycket. Resultatet är allt och det smittar av sig på landslagsnivån.
Tjatet om våra spelares bristande fysik är överdriven, menar Barton. Det är inte problemet säger han, och tar Jerebko och Mmemba som exempel på spelare som verkligen inte saknar fysiken. En annan sak är träningsmängden, som alla tycks tro är allenagörande.
-Utomlands tränar de inte flera gånger per dag. Spelarna skulle helt inte hålla för det, säger Barton. Det är sättet att träna som är viktigt.
Ligan måste utvecklas Precis som många andra menar Barton att svensk herrbasket börjar få förutsättningarna att nå hög europeisk klass, men att man måste komma ihåg att det sista steget är svårt.
-De bästa spelarna i Europa är fortfarande oss överlägsna rent tekniskt, och framför allt har de en kombination av uthållighet och rörlighet som gör att de kan spela den kontrollerade och snabba basketen som är dagens adelsmärke. Det måste vi lära av.
Mycket av våra möjligheter kommer att hänga på den svenska ligan och hur den utvecklas.
-Det är helt rätt att vi börjar satsa på de unga och talangfulla spelarna, säger Barton, men det är absolut nödvändigt att inte tappa det internationella utbytet. Det är oerhört viktigt för både coachernas och spelarnas forsatta utveckling.
Andra saker som han betonar är behovet av en ökad seriositet och fokusering från spelare och tränare, den nämnda erfarenhetsinhämtningen från utlandet och han efterlyser ett närmare samarbete mellan coacherna och domarna i ligan.
-De måste komma på samma våglängd, avslutar Charles. Vi har som sagt flera duktiga coacher och många potentiella storspelare. Med bättre input och fokusering på rätt saker kommer vi att få en bättre liga och därmed bättre möjligheter att hävda oss internationellt.
Tre favoriter Charles Barton väljer tre av sina Europeiska favoritspelare.
Christian Drejer, Danmark Den mest talangfulle och begåvade spelare jag någonsin coachat, den första dansken att bli NBA-draftad. Han kunde spela på alla positioner. Tyvärr satte ju skador stopp för hans karriär.
Sofoklis Schortsanitis, Grekland Inte den bäste av dem alla, men så imponerande. Lika hög som bred, men ändå oerhört explosiv, atletisk, smidig och rörlig.
Tony Parker, Frankrike Ingen älskar basket mer än han. En riktig renlevnadsman som har slagit bort alla argument om att man måste vara fysisk för att lyckas inom basketen.
Han älskar sitt jobb och tycker att han är oerhört lyckligt lottad. Den förre elitspelaren och landslagsmannen Dennis Aulander har efter spelarkarriären varit bland annat uppskattad kommentator på tv och är nybliven basketexpert på Expressen, men det är jobbet som instruktör på Riksbasketgymnasiet Sanda och coach på Sanda Basket han brinner för mest. Fast Dennis lever och andas basket över huvud taget och man ska inte utesluta att han en dag dyker upp i en coachroll i en "vanlig" klubb.
Under lång tid har vi försökt hitta ett tillfälle att träffas och när jag hade ett ärende till Huskvarna blev det äntligen av. Dennis visade stolt upp vad Sanda kan erbjuda och vi fick möjlighet att samspråka en stund.
Han skulle ingenstans Riksbasketgymnasiet, RBG, Sanda i Huskvarna har funnits sedan 1979 och dit kom den unge baskettalangen Dennis Aulander från Ängelholm 1988. Centralgestalten på Sanda var vid den tiden Miki Herkel och mellan den unge eleven och den legendariske coachen uppstod en speciell relation som gick längre än ett mentorskap. Herkel blev en fadersfigur för Aulander och kom att betyda mer för hans liv i och utanför basketen än kanske någon annan. När Dennis efter att ha gått ut Sanda fick ett kontraktsförslag från Plannja visade han givetvis det för Herkel och bad om råd. Framför ögonen på den unge mannen rev Herkel papperet i tusen bitar, utan att ens titta på vad som stod där, och sa kort:
-Du ska inte någonstans. Du ska stanna här.
En vinnare i Plannja Det blev som Herkel ville. Dennis stannade fyra år ytterligare och spelade med Brahe, men sedan bar det ändå av norrut. I Luleå var vid den här tiden mycket på gång i idrottsväg. Ishockeyn hade fått en renässans och basketen började få ett lyft. Det blev nio händelse- och framgångsrika säsonger i Plannja och han fick vara med och vinna SM fyra gånger men också två finalförluster. Det blev landslagsspel och en massa andra erfarenheter. Något som präglade hans liv som idrottsman var den vinnarkultur som kom att utmärka Plannja. Ett centralt sådant ögonblick för Dennis och laget kom i den avgörande semifinalen mot Alvik 1997, då Plannja var 23 poäng ner med åtta minuter kvar och allt ställdes på sin spets. Som amerikanerna säger "do or die". I en enorm slutforcering kämpade sig Plannja ikapp och Dennis hade i matchens sista sekund två kast för att ta matchen till förlängning. Han satte båda och Plannja lyckades vinna efter två övertidsperioder.
-Den gången lärde jag mig verkligen att vilja och våga vinna. Just det kan jag sakna på Sanda eftersom våra två division ett lag visserligen kan vara vinnare, men det får inga konsekvenser åt något håll. Vi får inte vinna och gå upp och vi kan inte åka ur.
De omtvistade Riksbasketgymnasierna Verksamheten på Sanda, där han delar på instruktörsskapet med Linda Löjdmark och med hjälp av Fransisco Pinto, är tvådelad. Vid sidan av den dagliga träningen och utvecklingen av de 30 eleverna på basketgymnasiet finns basketklubben Sanda Basket med ett herr- och damlag som båda spelar i södra ettan. Dennis och Linda byter av varandra som coach för lagen varje år. Det här är en verksamhet som är uppskattad på många håll men som också får mycket kritik. Det senare handlar om att Sanda inte förmår utveckla baskettalanger bättre än många klubbar, att man brandskattar vissa regioner och föreningar och aktivt värvar 15-åringar. Det här är en kritik som Dennis är frustrerad över och bestämt avvisar. Han menar att faciliteterna och resurserna på Sanda är oöverträffade inom svensk basket och att alla elever söker på eget initiativ, men efterlyser också en tydligare vilja och inriktning från förbundet och svensk basket. Man måste bestämma hur man vill ha det med våra riksbasketgymnasier, en synpunkt som det inte är svårt att hålla med om. Det är häpnadsväckande att det inte finns en samsyn om vad man vill med våra två RBG. För mig var det t ex överraskande att höra att det är ett väldigt litet samarbete mellan våra två RBG, Sanda och Luleå, och att basketförbundet, som visserligen är huvudman för Sanda, inte bidrar med särskilt mycket. Det handlar bara om licenskostnaderna och några tusenlappar i träningsbidrag. Sanda får inte heller de normala utbildningsbidragen. Istället är det Jönköpings kommun vi har att tacka för att basketgymnasiet finns. Det är de som står för fiolerna och bekostar verksamheten.
En idérik känslomänniska Oavsett hur det blir med våra RBG kommer Dennis Aulander att finnas på den svenska basketkartan även i framtiden. Han har ju hunnit bli en av våra största som spelare, men fortsätter att jobba för den sport han älskar, en eldsjäl med ett stort hjärta, en mogen självinsikt och med den där viktiga förmågan att få de har han omkring sig att bli sedda, elever och andra. När jag skickar ut mejl med förfrågningar till coacher är det t ex Dennis som svarar först. Alltid. Dennis är en känslomänniska med massor av kreativitet och en god portion impulsivitet. Han får mängder av idéer när han åker bil mellan jobbet och hemmet i Bankeryd och har skaffat en diktafon som han pratar in alla sina nya tankar i.
-Annars skulle de vara borta i nästa ögonblick, säger han.
Ett annat exempel är hur han och hustrun Susanne slutligen blev ett par. De båda hade umgåtts när Dennis var på Sanda och i Brahe. Under hans tid i Plannja fick han i ett ögonblick av existensiell fundering en ingivelse att kontakta sin forna kärlek. Problemet var bara att Susanne redan var förlovad, men Dennis gav sig inte. De båda fann varandra på nytt, hon flyttade till honom i Luleå och sedan återvände de till den småländska metropolen när Dennis gav upp sin aktiva karriär efter förlusten i SM-finalen 2003.
Familjebildningen och det inspirerande jobbet på Sanda och har gjort att tiden inte har räckt till för mycket annat. Han pratar drömskt om att t ex engagera sig i något av våra ungdomslandslag men utesluter inte heller att en dag ta ett "normalt" coachjobb i en klubb. Min gissning är att den dagen kommer. Den kommer när han hittar den rätta utmaningen och känner vittringen av att vilja vinna igen, men det måsta i så fall handla om att det får en konsekvens om man vinner eller förlorar.
Tre favoriter Dennis Aulanders musikaliska husgud heter Ulf Lundell. Här är tre av Aulanders favoritlåter med Lundell:
Två blå ögon "Nu står stolarna tomma. Alla mänskor har gått hem"
-Varje gång jag kommer tillbaka till Luleå tänker jag på den här låten.
Älskad och sedd -Att bli älskad och sedd är ju vad livet handlar om, och det är så jag hoppas att vi jobbar på Sanda.
Hatschepsuts tempel -Det finns så många att välja på, men jag tar den här för att den är den ultimata bilåkarlåten.
Alla har vi våra idoler från ungdomsåren, de som är förebilderna när vi själva tar våra första stapplande steg. Samtidigt ska man komma ihåg att våra idoler hade sina förebilder. Det är viktig kunskap att förstå vilka och vad som föregick våra egna hjältar. Hur ska man annars kunna förstå nutiden och kunna säga något om framtiden, ens i idrottssammanhang? I dessa historielösa tidevarv undrar man ibland, när många t ex förknippar Gunde Svan endast med "Fångarna på fortet" och identifierar Björn Borg med ett varumärke för kalsonger. Det må vara att Kobe Bryant är dagens största stjärna inom basketen och att Michael Jordan i de flestas ögon är det bästa vi sett, men det fanns en värld innan dem också.
Pat Ryan såg Alcindor Jag såg att Kareem Abdul-Jabbar ingår i LA Lakers stab som en av Phil Jacksons fem assisterande coacher. Kareem var en mina största ungdomshjältar, till den milda grad att när jag senare bildade familj döptes vår hund till just Kareem. När jag första gången hörde talas om honom hette han Lew Alcindor och hade precis flyttat från New York till Los Angeles för att spela collegebasket med UCLA. Alcindors tre år med UCLA, under coachlegenden John Wooden, saknar motstycke i NCAA. Laget svepte hem tre raka mästerskap 1967-69 och hade ett matchrecord på 88-2. Den ena av de historiska förlusterna kom i Houston, i ett Astrodome packat med 55.000 åskådare, då hemmalaget, anförda av Elvin Hayes överraskande besegrade Bruins. En av de som såg det hela på plats var Borås coach Pat Ryan, då en ung kille som hade kommit till Texas för att se sin idol Alcindor. Om man inte fanns i USA så var det annat. Det här var under en tid då det inte fanns något Internet och rapporteringen från de amerikanska sportscenerna var minimal, om inte obefintlig, särskilt när det gällde en så obskyr sport som basket. Man var begränsad till information i vissa tidskrifter. Jag minns att jag varje vecka gick till biblioteket för att kolla in veckans utgåva av Time. Ibland hade de en artikel om sport. Hade man tur handlade den om basket. Hade man riktig tur handlade den om Lew Alcindor.
Sex gånger NBA-mästare Alcindor konverterade, likt Cassius Clay, till islam år 1971 och tog sig det arabiska namnet Kareem Abdul-Jabbar. Då var han redan en etablerad NBA-spelare och hade precis vunnit sitt första mästerskap med Milwaukee, dit han draftades -69. NBA-titeln 1971 möjliggjordes av en mästerlig trading inför säsongen då man lyckades värva Oscar Robertson. Med paret Kareem och Robertson i täten tog Bucks 66 segrar i grundserien och dittills NBA-historiens andra 4-0 seger i finalen då man besgegrade Cincinnati. Det skulle bli ytterligare fem NBA-vinster för Kareem, alla med Lakers, dit han tradades 1975 och där han spelade tills han avslutade sin 20-åriga proffskärriär 1989. De fem titlarna med Lakers var resultatet av att Kareem fick en ny radarpartner när klubben 1979 draftade den unge Magic Johnson och ett årtionde av dominans inleddes.
En särling med många rekord Kareem, med en längd på 220 cm över havsytan, är en av sportens definitivt största någonsin, kanske till och med den störste. Varken Jordan eller någon annan kommer i närheten av hans stats, som inkluderar NBA-rekorden i antal MVP-titlar (6), All Star-utnämningar (19), gjorda poäng (38.387), gjorda spelmål (15.837), antal returer (23.924) och spelade minuter (57.446). En annan kuriositet är att han gjorde tvåsiffriga poäng i 787 matcher i rad. Kareems signum på planen var den famösa "sky-hooken", ett skott som det var nästan omöjligt för motståndarna att försvara sig emot. Trots sin storhet som spelare var Kareem knappast känd för att vara varken fansens eller medias gunstling. Han hade en egensinnig stil, ganska inåtvänd och gav nästan aldrig intervjuer.
Ett nytt liv Efter spelarkarriären har Kareem däremot blivit mer utåtriktad. Han har engagerat sig i välfärdsarbete men även i underhållningsindustrin. Han har synts mycket i tv i olika sammanhang, skrivit böcker, varit kommentator och till och med haft roller i några filmer. Han hade tänkt sig en karriär som coach, men det har han inte lyckats upnnå. Närmare än att vara asissterande i några NBA-klubbar, nu senast i Lakers, har han inte kommit. Oavsett vilket, för mig kommer han alltid att förbli den store personligheten och spelaren som kanske mer än någon annan gjorde att jag fastnade för den här sporten. Jag tror att de flesta av oss har en sådan förebild, och även om jag döpte hunden till Kareem, måste jag erkänna att för mig är han mer Lew Alcindor än Kareem Abdul-Jabbar.
Den dåliga konjunkturen har fört med sig att klubbarnas sponsorintäkter har minskat betänkligt. I kombination med en ändring av artistskatten, som förväntas träda ikraft i årsskiftet, har många klubbar varit tvungna att dra åt svångremmen eller helt ändra strategi. En klubb som Visby i damligan betalar enligt uppgift inte längre spelarlöner utan ordnar istället jobb åt spelarna. Andra avstår helt från utländska spelare och den kostnad det för med sig. Sen finns det de som försöker fixa och trixa.
Ingen lust att betala Det finns ekonomer som menar att vårt skattetryck skulle kunna minskas med hälften, allt annat lika, om vi alla gjorde rätt för oss och betalade den skatt vi ska, om alla företagare vore "med i moms", betalade sina arbetsgivaravgifter etc. Det kommer dock aldrig att ske. Det verkar ligga i vår natur att på alla sätt vi kan betala så lite vi kan. Företag och idrottsklubbar är inga undantag. Väldigt få vill betala det de egentligen ska medan det i båda lägren finns de som ständigt prövar gränserna, försöker hitta alla kryphål och sätt att komma undan. Som alla vet, när man rör sig i gränslandet, tar man risken att en dag bli granskad med t ex eftertaxeringar som följd. Det finns flera sådana fall som redan har inträffat inom idrotten. Man kan helt enkelt riskera en rejäl baksmälla om man försöker vara alltför fiffig.
Vems fråga är det? En klubbledare jag pratade med nyligen om de här sakerna sa att "Om det finns några tveksamheter så är det inte en fråga för förbundet utan skatteverket". Förmodligen har han helt rätt. Förbundet varken vill eller kan ta ansvar för vad föreningarna gör. Å andra sidan borde förbundet försöka stävja allt tveksamt beteende. Jag vet inte om det finns krav på hur klubbar som är medlemmar i förbundet förväntas agera, men om inte så borde det rimligen till sådant. Det är väl lika självklart som att ha krav på Ligaklubbar att ha ordnad ekonomi för att få behålla sin plats. Det borde på motsvarande sätt finnas konsekvenser för klubbar som inte sköter sig, och då menar jag inte bara skattemässiga.
Signing bonus Det går inte att säga att de flesta klubbar missköter sig eller inte gör rätt för sig. Däremot kan man väl känna en viss oro för de som försöker vara alldeles för smarta och som senare kan bli kontrollerade med risk för en baksmälla. I år, med "risken" att vi får en ny artistskatt, har många försökt vara extra kreativa. Ett sådant sätt är när klubbarna kontrakterar en spelare och ger denne en en rejäl "signing bonus" och sedan en låg månadslön under kontraktstiden. Skatteverket har godkänt att den här typen av bonusar ska anses som förskott enligt A-sinken, d v s artistskatten, så förfarandet i sig är OK. Det finns dock ett litet aber. Skatteverket menar att månadslönen inte får vara alltför låg. Om man tror att man kan ge en spelare ett sexsiffrigt belopp i "signing bonus" och sedan en månadslön på några få tusen är man säkerligen i farozonen vid en eventuell granskning.
Studenter med ersättningar En annan metod är att man har spelare, svenska eller utländska, som är studenter och samtidigt ger spelaren någon form av ersättningar eller förmåner (bostad, bil, måltider etc.). Ibland utger klubbarna själva ersättningarna till spelaren, medan de i vissa fall slussas direkt från sponsorerna. Det finns ingenting som hindrar ett sådana arrangemang, men det finns några krux. Alla ersättningar och förmåner är beskattningsbara och förenade med sociala avgifter, och för studenten kan ersättningarnas storlek påverka studielånets storlek. De sociala avgifterna ska betalas av den som betalar ut ersättningen, d v s det kan i förekommande fall vara sponsorn. Om spelaren dessutom kommer från ett icke EU-land behöver de dessutom arbetstillstånd eftersom de ju faktiskt får ersättning för sin idrottsliga verksamhet.
Risk för baksmälla? Kanske bättre att ta reda på exakt vad som gäller innan man trasslar in sig i arrangemang som kan få otrevliga konsekvenser. Ett råd är att kontakat Thomas Karlsson som är RF:s skattejurist och kanske den som kan mest och bäst om de här frågorna.
Efter fotbollslandslagens usla matcher senast, herrarnas mot Malta i VM-kvalet, där det ändå blev seger, och damernas nesliga förlust i EM har det varit en storm i media och häxjaktens främsta byte verkar de båda förbundskaptenerna vara. Det är skillnaden mellan en stor och medial sport som fotboll och en liten som basket. När vårt damlandslag föll pladask i den avgörande EM-kvalserien mot Holland var alla istället ledsna, chockade och bedrövade. Ingen kräver förbundskaptenens avgång och ingen tar ordet fiasko i sin mun, utom off the record, vid sidan av. Säg inte att det kommer från mig. Den mediala hysteri som ofta förekommer i samband med de stora sporterna är en verklighet som dess företrädare får leva med dagligen och som basketen en dag möjligen får vänja sig vid, men kanske inget som någon önskar sig. Att däremot säga att ingen är ansvarig för nederlaget i Norrköping i onsdags är lika fel. Självklart är ledarna och spelarna ansvariga för det som hände när vårt damlandslag föll. Så vitt jag vet har de haft bra resurser, goda möjligheter till förberedelser och haft tillgång till bästa möjliga lag. Vad som egentligen gick fel är en annan sak. Själv har jag bara sett damlandslaget i en match det här året, matchen i onsdags, och kan inte göra anspråk på att dra de rätta slutsatserna. Däremot ger det ju upphov till en del funderingar. En sådan handlar på ett allmänt plan om vinnare och vinnarmentalitet, förmågan att var bäst just när det gäller.
Vara lagom eller bäst Det är svenskt att vara lagom, ett ord som för övrigt inte har en motsvarighet i något annat språk. Det är svenskt att inte vara dålig men inte heller för bra. Det ska vara lagom. Svenska idrottsmän och idrottskvinnor har rykte om sig att vara mesar som saknar den rätta viljan att vinna, och är sämst när det gäller, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation. Vår idrottshistoria rymmer många vinnare, idrottare som inte låter något stå i vägen för deras ambition och är beredda att göra allt som krävs för att vinna. De finns däremot inte i överflöd och de är ofta speciella, t o m excentriska. Det ligger i sakens natur. Om de vore som alla andra skulle de inte sticka ut och inte ha det där lilla extra.
Vinnarna spar ingen möda Ingen kan bli vinnare i idrottsvärlden utan hårt arbete. Det är självklart och typiskt för de med den största vinnarinstinkten att de är beredda att jobba hårdare än alla andra och göra mer uppoffringar än konkurrenterna för att bli bäst. Det var därför Stenmark varje dag åkte i backarna i Tärnaby ända tills någon släckte belysningen i backen. Det var därför Borg vevade bollar mot garageporten i Södertälje tills någon slet racketen ur handen på honom, och det var därför Gunde Svan gav upp all motsvarighet till ett normalt liv i sin strävan att bli bäst. Stenmark fick en gång, efter en tävling, frågan om han ändå inte hade tur som vann, och svarade Det är konstigt, ju mer jag tränar desto mer tur tycks jag ha.
Vinnarinstinkten finns i generna De flesta av oss har säkerligen i något sammanhang vunnit någon tävling, stor eller liten, och känt den berusning som segern ger. Upplevelsen kan givetvis variera, men för många är det en oerhörd kick som får blodet att forsa i ådrorna. Känslan av att vara bäst. Vi vann. Vi slog alla andra. Viljan och lusten att vinna finns i våra gener. Den är evolutionärt betingad. Precis som påfågelshannarna som tävlar om att ha den ståtligaste och mest färggranna skruden för att få chansen till fortplantning eller lejonen som dödar den främmande honans ungar för att istället själv befrukta henne. Även om instinkten i någon mån finns hos oss alla är det så att vissa har den mer än andra. Den dåliga nyheten för majoriteten är att för varje vinnare finns det tusen och åter tusen förlorare. Den goda nyheten är att om fler försöker bli vinnare så driver det på konkurrensen och de bästa kommer att bli ännu bättre.
Betydelsen av självförtroende Vinnarskallarna har alltid ett stort självförtroende, något som vi bland annat känner igen hos många amerikanska idrottare och ofta avundas dem. De intalar sig själva att de ska vinna och kommer att vinna, och är inte rädda att kommunicera det utåt. Om man till den milda grad intalar sig att man kommer att vinna är ju hälften redan vunnet. Det är inte alls märkligt att presidenten Obama redan är känd för mantrat Yes we can. Självklart är grabben skräckslagen för presidentskapet och det ansvar som ämbetet innebär och måste intala sig och andra att han kan och kommer att lyckas. Att vara självsäker och ha stort självförtroende är ofta en viktig egenskap i en konkurrensutsatt situation, men ibland går det över styr. När Sveriges fotbollsdamer förlorade kvartsfinalen i EM mot Norge verkade de väldigt segersäkra på förhand. Problemet var bara att diskussionen gick ut på hur dåliga Norge var, vilket inte alls är samma sak som att ha självförtroende. Det är sällan god taktik att projicera sin osäkerhet på andra.
Vi har för få med rätt instinkt När jag ser mig om i basketlandet Sverige ser jag väldigt få med den rätta vinnarinstinkten eller hungern att segra. Just det svenska damlandslaget i basket har dock ett par spelare som är riktiga vinnartyper och som likt Michael Jordan är kända för att kunna vara rent hänsynslösa mot lagkamraterna i omklädningsrummet och på planen i syfte att driva laget mot seger. De är dock få. Jag ser t ex många coacher, både på klubb- och landslagsnivå som i och för sig gärna vill vinna men få som är beredda att göra allt och pröva allt för att vinna. Det jag ser är en massa tränare som älskar det de håller på med och aldrig skulle byta ut sitt värv mot något annat, men vad tjänar det till att vara omtyckt, erkänt kunnig och en bra ledare om man inte vill ge allt för att segra. Är inte det vad elitidrotten går ut på?
Utomlands vill alla vinna Förr fick man sig alltid itutat att styrketräning inte var något man skulle hålla på med på ungdomsnivå. Hur många var det som fick en chock när man tittade utomlands och såg att det var precis vad andra länder höll på med och helt plötsligt var vi ett antal år efter. Det är exakt samma sak med vinnandet. Man är utled på allt tjat om att det inte är viktigt att konkurrera och vinna i ungdomsåren? Det är strunt. Vad ser vi när vi tävlar mot andra länders ungdomslandslag? De gör allt för att vinna. Segern är det enda som räknas. Hur kan vi inbilla oss att vi ska få fram en vinnarmentalitet om det inte är viktigt att vinna förrän man är i 20-årsåldern?
Våga fast man inte törs Något som förenar vinnarna är att de är beredda att ta risker för att nå det de eftersträvar. Det är de som vågar satsa allt på andraserven i slutet av femte set, eller de som vågar ta skottet i sista sekunderna av finalen när matchen står lika. Coachen som inte vågar kasta in en zon de sista minuterna om det är enda chansen att vinna, även om laget inte tränat på det en sekund under säsongen, som inte vågar byta ut sin bästa spelare i slutet och sätta in avbytaren som har en het dag, eller över huvud taget vägrar bryta ett invant mönster för att ta sista chansen, har inte den rätta vinnarinstinkten. En av våra mest kända programledare från tv föreläser på temat att våga fast man inte törs. Det är vad det handlar om. Att våga ta chansen att lyckas men samtidigt riskera allt. Det skiljer vinnarna från resten. De senare lämnar över det sista skottet till någon annan för att de inte vågar möta konsekvenserna av ett misslyckande och stannar hellre i komfortzonen. Samma sak med coachen som håller sig till det trygga och inte törs våga. En av våra bästa golfdamer, Sophie Gustavsson, vek i början av sin proffskarriär ofta ner sig på de sista hålen när hon ledde. Skälet var att hon inte vågade vinna, därför att Sophie stammar och var livrädd för det segertal som hon skulle bli tvungen att hålla i direktsändning för en hel golfvärld. Hon stannade hellre i komfortzonen och tog en hedrande andra- eller tredje plats.
Poängen är ju att om man stannar i komfortzonen och inte vågar ta sig därifrån så är förlusten oundviklig. Om man vågar ta chansen så finns ju i alla fall möjligheten att vinna. Är valet egentligen så svårt?
Det enda man i dagsläget med säkerhet kan säga om den kommande damligasäsongen är att läget är osäkert. Publikbrist, sviktande ekonomi och nya skatteregler samverkar till en situation där många klubbar måste ta skeden i vacker hand och anpassa sin verksamhet till de rådande omständigheterna. Det är inte en dag för sent. Borta är de dagar, i alla fall tillfälligt, då man kunde bygga elitlag på bräcklig ekonomisk grund, utan egenutvecklat spelarmaterial och med importerade spelare som bas, helt enkelt verksamheter av luftslottskaraktär, lika sköra som såpbubblor. I klubb efter klubb talar man nu om att ta ett steg tillbaka, bygga från grunden, spela inhemskt och anpassa kostnaderna efter intäkterna. Man kanske inte kan kalla det en revolution men väl ett paradigmskifte. Den utvecklingen är välkommen, men gör att säsongen 2009-2010 blir oviss. Med några få undantag blir det helt nya laguppställningar vi kommer att få se. Många är osäkra på var de står och vad de kommer att kunna åstadkomma, och självklart lika osäkra på motståndarna. Som om det inte vore nog har vi två nykomlingar som rör till bilden. Efter Jämtlands och Eskilstunas avhopp har vi nu åter en full serie med tolv lag som delvis har ritat om kartan. Sallén har bidragit till tätheten i huvudstadsregionen och genom Eos inträde finns nu i damligan lag från Luleå i norr till Lund i söder.
Det är spelarbrist Sammantaget innebär den här utvecklingen att de som sitter med trumf på hand är storstadsföreningarna och de som har en bra och bred ungdomsverksamhet som förmår producera egna spelare. Förlorarna, i alla fall på kort sikt, är landsortsklubbarna. För att klara sig på sikt har de nu inget val. Om det inte finns starka finansiärer i bakgrunden handlar det om strukturera om verksamheten såvida man inte, bildligt talat, vill duka under. Det är därför som t ex Marbo, Visby och Luleå gör halt och ändrar inriktning. Det var därför Jämtland och Eskilstuna tog sin mats ur skolan för att börja om på nytt.
Med en månad kvar till seriestarten är det fortfarande minst fyra klubbar som inte har sina spelartrupper spikade. Rent generellt har vi fått vänja oss vid att man inte kan veta laguppställningarna förrän det är dags för den första matchen. Minns t ex förra året i herrarnas liga, då Norrköping i ett mycket sent läge vände alla tips på ända genom värvningarna av landslagsspelarna Kjellbom och Grant. Något liknande kan också hända i damligan, men dess problem är av annan karaktär. I ett par klubbar är läget extremt bekymmersamt. Man står med 5-6 spelare och ganska små möjligheter att förändra bilden. Problemet stavas spelarbrist.
Flera klubbar ondgör sig över situationen, klämda i ett läge där man skulle vilja värva svenskt men inte har råd med importer. En klubb säger att man kontaktat cirka 35 spelare och fått nej från nästan lika många. Från andra klubbar förundrar man sig över att spelare från ettan inte vill ta chansen att spela i ligan nu när det är läge. Vissa ondgör sig över att spelarna bara vill gå till klubbarna som satsar på att vinna SM. Ytterligare några beklagar sig över att det första spelarna frågar efter är vilken ersättning de kan få.
För många lag? Trots alla internationella framgångar för svensk dambasket, individuellt och lagmässigt, är sanningen att bredden på vår topp ännu inte är den bästa. De största problemen är att inte tillräckligt många klubbar helhjärtat satsar på att rekrytera och utveckla egna spelare, och att man inte förmår hålla tjejerna kvar i sporten längre än dryga 20-årsåldern. Det aktualiserar frågan om antalet lag i damligan, som tudelar åsikterna. Klubbar som 08 Stockholm och Solna hävdar med emfas att antalet lag måste bantas, medan majoriteten i damligaföreningen har en motsatt åsikt. Frågan är inte helt enkel. Sant är väl att matcherna skulle bli bättre och jämnare med färre lag. Å andra sidan är det inte givet at det är det bästa för den långsiktiga utvecklingen. Den skotska fotbollen har t ex länge haft en miniliga i högsta divisionen, men utan att det gett några märkvärda internationella framgångar. En annan aspekt på saken är behovet av geografisk spridning på lagen och basketen. Vad skulle t ex följdeffekten bli av att flera av norrlandslagen skulle försvinna från damligakartan?
Nettotappet är minst 15 Orsakerna till den upplevda spelarbristen är givetvis flera; ekonomin som begränsar antalet importer, spelare som slutar, flyttar utomlands och spelar som rör sig mellan seriesystemen. Jämfört med den föregående säsongen ser siffrorna i damligan för närvarande ut så här:
Nästan 20 spelare slutar eller varvar ner i en lägre division.
Cirka 10 spelare flyttar för att spela utomlands (proffs/college)
Klubbarna räknar i dagsläget med ca 15 utländska spelare (jämfört med ca 30 förra säsongen).
Cirka 25 spelare tar steget upp från ettan eller tvåan till damligan.
Med någon comeback, någon hemvändare från utlandet och växlingen av två lag i damligan innebär detta att det saknas i storleksordningen 15 spelare. Inte så konstigt att det knorras i leden. Man kan undra om allt kommer att lösa sig tills det är dags för damligapremiär i Norrköping 4 oktober. Blir det flera små och tunna spelartrupper? Kommer det i alla fall att dyka upp fler importer än vad man planerat för och har råd med? Eller blir det så att vi får se ytterligare ett avhopp? Min gissning är att man kommer att vända sig till utlandet och köpa resurser. Ivern att hålla sig kvar eller att hävda sig i ett slutspel kommer att vara större än det ekonomiska förståndet.
Om lagen ändå spelar med det material som de idag säger att de ska göra betyder det att damligan tappar spetskvalitet eftersom utflödet består av toppspelare medan påfyllningen sker underifrån, men det är faktiskt inte hela världen. Den goda nyheten, och den långsiktiga vinsten, är att väldigt många inhemska spelare kommer att få mycket minuter och möjligheter att utvecklas.
Det är dags för lite semester, nu när det är lite stiltje i basketsverige. Det är egentligen bara i landslagsverksamheten det är full rulle. Det finns lite tid att reflektera över olika saker. En sådan, som har väckt mitt intresse, och som kan vara värd att fundera på just nu, mellan två säsonger, är hur man i olika sammanhang planerar och sätter mål för sin verksamhet, oavsett vilken nivå man verkar på. Är det så att verksamheten i de flesta fall bara flyter på och alla kämpar så gott de kan, eller är det vanligare att man sätter upp tydliga mål och sedan konsekvent arbetar för att nå dem? Säkerligen finns det av alla sorter, men de som ignorerar målsättningarnas betydelse, vare sig de är förbund, klubbar, lag, individer eller annat, borde tänka om.
En förlorad generation En bekant, bördig från det forna Östtyskland, varifrån hans familj hade flytt efter kriget, gav sig tillbaka till sina hemtrakter efter murens fall. Han hade haft en framgångsrik karriär som affärsman i Sverige och nu ville han göra samma sak i sitt forna hemland. Efter ett tag kom han tillbaka, resignerad.
- Det gick inte, sa han. Det är en förlorad generation. De förstår inte vad arbete i vår mening innebär. Alla bara pratar om paradiset som ska komma, men ingen säger hur man ska kunna komma dit, så de flesta tror att man inte behöver göra något alls.
Vi har ett annat sätt I vår del av världen har vi en helt annat förhållningssätt. Det innebär att fastställa ett mål för det vi håller på med, vare sig det är ett företag, en idrottsförening eller annan sammanslutning. När målet är definierat sätter vi upp de åtgärder som i olika stadier ska leda till att målet nås. Det har visat sig att de som är bra på det här och gör det omsorgsfullt också är de som har störst chans att lyckas. Allra bäst går det för dem som oavbrutet kommunicerar målen till alla berörda för att de ska bli delaktiga och dra åt samma håll, och som fortlöpande utvärderar hur åtgärderna har utfallit, definierar nya alternativa åtgärder, och om nödvändigt, reviderar målsättningarna.
Visioner Man måste skilja på visioner och mål. Visioner är ofta mer luddiga, väldigt långsiktiga och övergripande mål eller snarare riktlinjer som anger åt vilket håll man siktar och vill utvecklas. Visioner behöver inte nödvändigtvis uppnås och kan därför definieras i icke mätbara termer. Det är t ex fler än ett företag som i sin vision har att bli "branschens ledande företag". I den innebörden ligger att onekligen att man vill bli bäst, vilket är lätt för alla att förstå och också rätta sig efter. Däremot säger man ju inte vad "ledande" innebär. Är det störst, vinstrikast, det mest kända, det mest uppskattade eller annat? Det spelar ingen roll. Alla förstår poängen. Ett exempel från basketvärlden är ju t ex den vision som Södertälje BBK har, att vara "Nordens basketcentrum och Sveriges ledande totalklubb". Den är så där lite lagom luddig, svår att mäta, men ändå fullt begriplig när det gäller ambition och vad man vill uppnå.
Mål och delmål Mål är till skillnad från visioner mer precisa och definitiva. De ska anges i mätbara termer, som att "vi ska bli sämst trea i serien", eller "vårt lag ska komma upp i 90 % i straffkastskyttet". Mål kan givetvis vara både lång- och kortsiktiga, eller helst en kombination, t ex att "vi ska upp i damligan om senast tre år", medan ett kortsiktigare mål, eller delmål på vägen till huvudmålet, kan vara att " vi ska vinna tvåan kommande säsong". Sedan är det bara att ange åtgärder som ska leda till att målen nås. Resten är hårt arbete.
Höga målsättningar är bra Mål och målsättningar är viktiga av flera orsaker. Inte bara hjälper de till med att planera och strukturera verksamheten så att man vet vart man siktar. Målen innehåller framför allt mycket psykologi. Det är t ex välkänt att höga målsättningar bidrar till bättre prestationer. Om man låter tre jämnstarka personer släpa blysäckar men ger dem olika mål, t ex att släpa säckarna 50, 75 respektive 100 meter, så blir ofta effekten att de släpar säckarna precis så långt som deras individuella mål var, innan de stupar. Trots att de var lika starka släpar alltså den ene säcken dubbelt så långt som den andre. Mycket talar alltså för att man ska sätta målen högt. Inte minst för att det bevisligen sätter fart på kreativiteten, för ju högre man siktar desto fler, fiffigare och kraftfullare åtgärder måste man hitta för att nå sina mål.
För högt ställda mål är inte bra Även om man gör sig själv en otjänst om man sätter för låga mål, så finns det saker att se upp med. Om man sätter målen för högt kan effekten bli negativ för motivationen hos de inblandade. Alla vet ju att vid träning av barn ska övningarna vara sådana att de ska kunna lyckas minst hälften av gångerna de utför övningen. Den kloke tränaren låter därför inte sina sjuåringar skjuta trepoängare därför att chansen att lyckas är så liten att de unga ledsnar och tappar motivationen. Ett annat exempel är lagen A och B, som spelar i samma serie. Laget A sätter som mål att vinna serien, medan B siktar på en femteplats. När säsongen är slut har lag A kommit trea och lag B slutade på fjärde plats. Trots att A placerade sig bättre än B i serien kommer lag A att vara fullt av tappade sugar, medan spelarna i lag B är tillfreds med säsongen och motiverade att gå vidare. De t o m överträffade ju sitt mål medan lag A inte ens nådde sitt.
Vettiga mål ger kraft Summa summarum är det alltså viktigt att sätta målen högt men heller inte för högt. Höga mål betyder att ansträngningarna ökar, men blir målen för höga kommer många att resignera. Det här är lättare sagt än gjort, men just därför är det viktigt att vara omsorgsfull i mål- och planeringsarbetet. Om man lyckas med det här får man fina effekter. Inget går upp mot kraften i en verksamhet där målen är tuffa men ändå realistiska, och där alla vet vad som gäller och vad som måste göras.
Omdefiniera sammanhanget Den insiktsfulle frågar sig då givetvis hur man ska kunna hitta en optimal målnivå och kombinera den med åtgärder som är kraftfullast möjliga. Ett sådant sätt är att omdefiniera det sammanhang man finns och verkar i. När Coca-Cola hade nått sitt mål när det gällde deras andel av den totala läskmarknaden var man tvungna att ta nytt sikte. Då valde man att istället definiera sin marknad som "drycker i allmänhet" och kom fram till att man då bara hade en bråkdels procent av marknaden. Det var därfirån lätt att sätta nya mål för den omdefinierade marknaden och komma fram till åtgärder som skulle leda till de nya målen.
Ett närliggande exempel skulle kunna vara nationsrankingen i basket. Sverige lär vara rankat som nr 13 i Europa (kombinerat kvinnor och män). Vår världsranking är 38. Är det bästa att vi siktar på att förbättra vår europeiska ranking eller skulle det leda till andra, mer kraftfulla åtgärder om vi startade vårt målsättningsarbete utifrån vår skrala världsranking?
Södertälje Basketbollklubb som nyligen arrangerade EM för damer U 18 är unik inom svensk basket. Ingen annan svensk basketförening har på samma framgångsrika sätt satsat på både bredd- och elitverksamhet. Som ett resultat av bland annat den stora breddverksamheten har klubben kammat hem 16 svenska seniormästerskap (6 herr och 10 dam). På ungdomssidan står SBBK i en särklass, med en enorm produktion av duktiga och välskolade spelare. Många dam- och herrligaklubbar kan tacka sin lyckliga stjärna för att Södertälje bistått dem med spelare. Klubben har en hisnande statistik i ungdoms-SM. Man har ensam tagit 30 % av alla guld som det har spelats om genom tiderna.
Föreningens vision är, en smula oblygt, att vara "Nordens basketcentrum och Sveriges främsta totalklubb". Man kan väl konstatera att en del av visionen redan blivit verklighet. Vart kommer man att sikta härnäst? Trots att klubben har över 40 år på nacken är det fortfarande många som undrar vad de gör och hur de gör det i Södertälje. Jag hade under några år möjlighet att vara aktiv i SBBK, på alla nivåer från rena nybörjare till elit, och precis som många andra imponerades jag av verksamheten och organisationen. Det är nu länge sedan och jag kan inte dagens verksamhet utan och innan, men grundstrukturerna har trots allt inte ändrats. Vad är det då som har skapat all denna framgång? Det är givetvis många saker, som ibland samverkar och ibland är en följd av varandra. Här nedan har jag listat några av dem. Utan att ha hela facit vill jag påstå att det är särskilt en sak som står ut som den allra viktigaste faktorn.
Organisation Klubben är extremt välorganiserad, personellt och "driftsmässigt", med ett stort antal fast anställda resurser, men framför allt många ideella krafter. Det krävs mycket och målmedvetet arbete för att driva runt verksamheten, och det mobiliserar man. Organisationen är viktig och i SBBK är man skickliga. Det är dock inte den avgörande faktorn, snarare en förutsättning för att lyckas.
Konkurrensläge Södertälje är en basket- och hockeystad, och man kan väl säga att det är fotbollen som har fått ge vika i striden om talangerna. Att basketen har blivit så stor i stan har dock inte kommit av sig själv. Det är ett resultat av klubbens målmedvetna arbete genom åren.
Faciliteter Med tiden har SBBK kommit i en sits där man i stort sett efter eget gottfinnande disponerar Täljehallen (med 3 planer), Rosenborg och Täljegymnasiets hall, och därutöver har massor av tider i ett flertal andra hallar i kommunen. Hjärtat, Täljehallen, som man eventuellt snart blir ägare till, innehåller kansli, klubbgård, gym och annat som krävs för verksamheten. Det är dock många klubbar i landet som äger eller fullt ut disponerar sina egna hallar och faciliteter. Även om Södertälje är lyckligt lottade (men förmodigen önskar sig mer) är det inte faciliteterna som avgör saken.
Kultur Efter 40 år går det inte att säga annat än att det finns en stark basketkultur i Södertälje. Det finns inte många i stan eller omgivningarna som inte på något sätt varit delaktig i verksamheten, och alla kan något om den. Inom klubben har det också utvecklats en riktig elitkultur, en vinnarmentalitet. Viktig men inte allenagörande.
Höga krav Det kostar på att vara del av verksamheten i SBBK, särskilt för de som är inblandade i elitverksamheten. Föräldrar till barn i all-star lagen har ett gediget arbetsschema som löper hela säsongen och av elitspelarna krävs det uppoffringar. I Södertälje är det t ex nästan en självklarhet att man tränar varje dag under sommarlovet om man vill bli något. "Då har man ju all tid i världen". Kraven är höga, på ledare och spelare. De är så höga att somliga knorrar, men det är givetvis ett sätt att driva på framgången.
Kompetens Klubben startade som en kamratförening och har med tiden byggt upp ett enormt kunnande på många områden. När herarna Johansson, Östh och Andersson drog igång maskineriet en gång i världen kunde de inte allt, men lärdomar, erfarenhet och att man har tillfört duktiga människor, har byggt upp kompetensen. Det gäller allt från styrelse till vaktmästare. Duktiga människor som delar med sig av sin kunskap gör att det uppstår en ännu större kunskapsmassa. Det är man bra på i Södertälje, men kanske inte unika.
Kontinuitet Södertälje arbetar på sikt. Väldigt mycket handlar om att utveckla framtidens elitspelare och sådant sker inte i en handvändning. Visst, man gör sig av med spelare och coacher när det behövs, men långsiktighet och kontinuitet är en stor del av framgången. De tre förgrundsfigurerna demonstrerar det bäst, men det går igen i många sammanhang. Gamla spelare blir tränare eller ledare, för andan vidare och man har en tradition att klubbens ordförande sitter länge vid rodret, som t ex den nyss avgångne P-O Fahlander, för övrigt en före detta spelare.
Resurser SBBK har som sagt stora resurser, materiellt och personellt. Klubben suger också upp coachresurser från närområdet, men även från andra delar av landet. Många utifrån vill ju självklart också till klubben för att lära och bli delaktiga i framgången. En stor förening med stor verksamhet kräver och skapar resurser för olika ändamål. SBBK har t ex "råd" med att ha en så erfaren coach som Kent Leini som enbart utvecklare av stora spelare. Leini skulle vara en coachresurs för vilken elitklubb som helst, men tränar alltså inte ens ett lag i sin klubb. Resurserna är nödvändiga för att driva verksamheten framåt, men förklarar inte framgången.
Coacher Det finns, och det har passerat revy, en mängd duktiga coacher i SBBK. Klubbens stora verksamhet kräver ett stort antal, framför allt ungdomstränare och där finns några av landets skickligaste. Ändå kan nog ingen säga att klubben står i en särklass i det avseendet inom svensk basket.
Metoder Det finns inga mirakelmetoder för att utveckla spelare på det sätt som SBBK gör och har gjort. Det hela handlar om organisation, resurser, engagemang, kunnande och inte minst hårt arbete. Klubben hyser inom sig inga hemligheter i sättet att bedriva träning, även om en del tränare, som på andra håll, har sina "tricks". Det är inte metoderna i sig som är förklaringen.
Urval Den allra viktigaste faktorn för Södertäljes framgångar är urvalet av spelare. Klubben, eller rättare sagt, några kloka personer i klubben, har hittat sin lösning för det problem som är den största hämskon för svensk basket. Begränsningarna i urvalet av spelare. I Södertälje har man arbetat fram en modell där man skapar en stor bas och sedan, på ett närmast Darwinistiskt sätt, tillämpar "survival of the fittest". Grunden för det här är stadsdelsverksamheten, SDV, där man inom 12 stadsdelslag har 700 aktiva barn, från 5-åringar och uppåt. Inom SDV spelar man i tre pojk- respektive flickklasser seriespel under säsongen och avslutar med slutspel på våren. Det här betyder att man har drygt 100 spelare i snitt per åldersgrupp i träning från unga år, och givetvis är det enorm källa att ösa ur. När spelarna är 12 år väljer man ut de bästa 12-15 pojkarna respektive flickorna, som sedan bildar klubbens all-star lag, d v s ungdomselitlaget och möts av en duktig coach som företrädesvis följer med laget under de fem all-star åren. Några välkända namn som är all-star cocaher i Södertälje är Dick Degernäs, Peter Borg, Benny Johansson, Erik Lindell och Joakim Brunnström.
De ungdomar som inte blir uttagna i första rundan fortsätter i SDV tills man går ut grundskolan och har under tiden möjlighet att ta sig in i all-star laget, d v s man har skapat en öppning för talanger som man kanske missade i den första uttagningen till all-star laget.
Efter all-star åren fortsätter de allra bästa till klubbens utvecklingslag, två på herr- och ett på damsidan, som är det sista nålsögat innan några få av dem når det yttersta målet; en plats i klubbens representationslag, Södertälje Kings och Telge Basket.
Det är naturligtvis en himmelsvid skillnad mellan Södertälje möjligheter att hitta talanger jämfört med flesta andra föreningar. Medan merparten av konkurrenterna har fullt sjå att få ihop ett lag av ungdomar i varje åldergrupp har SBBK en situation där ett stort antal ungdomar varje år krigar om en plats i klubbens ungdomselitlag med förhoppningen att bli en av de "utvalda". Det metodiska arbetet med stadsdelsverksamheten, all-star lagen och utvecklingslagen, som ger klubben ett unikt urval på elitnivå, betyder mer för Södertäljes framgångar än något annat. Andra föreningar, såsom Blackeberg (dock utan samma elitambitioner), har med stor framgång börjat arbeta efter en liknande modell, och fler lär det väl bli.
Naturligtvis räcker det inte med att bredda urvalet för att nå den absoluta framgången. Om det inte finns kompetenta tränare och andra resurser vid sidan om hjälper det inte vilket material man har. Å andra sidan kan inte ens den bästa coachen åstadkomma särskilt mycket med ett skralt material. I Södertälje har man löst den här problematiken och det är den viktigaste förklaringen till alla framgångar.
DU 18 EM är slut efter nio speldagar med 64 matcher under de elva dagar turneringen varade. Över 300 funktionärer, de flesta volontärer från Sveriges alla hörn, har gjort ett jättejobb och fått arrangemanget att flyta problemfritt och med framgång. Efter många timmar i och runt Täljehallen och Rosenborg är det dags att summera intryck och minnen från mästerskapet.
Bäst i turneringen var Spanien som med ett fyndigt och kreativt anfallsspel, ett fantastiskt försvar och ett djup i laget som ingen annan nation kunde matcha, blev värdiga mästare.
Optimalast av alla presterade Sverige, som gjorde en lysande insats på hemmaplan och erövrade bronset. Med tanke på de luckor som ändå finns i laget måste man säga att vi fick ut maximalt.
De bästa lirarna och därtill turneringens bästa guards var spanjorskorna Manoela Ortiz och Queralt Casas. Att ingen av dem fick plats i All Star laget blev turneringens största gåta.
Bästa forward var vår egen Cleopatra Forsman-Goga som också blev utsedd till turneringens MVP.
Bästa insidespelare var fransyskan Allsion Vernerey. Hon gör inte mest poäng och tar inte allra flest returer, men ingen gör mer nytta och jobbar hårdare i båda ändarna av planen.
Sämst av alla lag var Bulgarien, som blev turneringens slagpåse, kammade noll och tvingas tillsammans med Vitryssland spela i B-gruppen nästa år.
Överraskade, inte minst sig själva, gjorde Tjeckien när man erövrade fjärdeplatsen.
Besvikelser i turneringen var Ryssland som bland annat fick se tre gamla delrepubliker före sig i sluttabellen, och Slovakien som med en hårsmån undvek nedflyttning. Av Serbien hade vi också förväntat oss mer än en femteplats.
Största skrällarna kom när Serbien först fick spö av Belgien med 64-62 och sedan åkte dit i kvartsfinalen mot Tjeckien med 68-80.
Monstermatchen alla kategorier gjorde Olesia Malashenko från Ukraina i förlustmatchen mot Tjeckien, då hon noterades för 31 poäng och 27 returer. Att det skulle räcka till en plats bland turneringens fem bästa spelare var däremot i överkant.
Skyttedrottning blev en annan ukrainska, Olha Maznichenko, som snittade 22 poäng, medan Malashenko tog hem returligan med 14 i snitt. Ukraina var verkligen turneringens tvåmannalag.
Argast var i särklass den serbiske coachen, som med ett oavbrutet skällande på spelarna såg till att laget med så mycket potential underpresterade.
Lyckligast av alla var kanske Jonte Karlsson, som i sitt första tacktal som landslagschef fick göra det till ett medaljlag. Sen slängde spelarna in coacherna i duschen och Jonte hastade vidare till Polen och DU 20 EM.
Språksvårigheter fanns det i förvånande grad hos många coacher, i alla fall när det gäller engelskan, som jag trodde var ett världsspråk och det "officiella" basketspråket. Tur att det finns tolkar så att det går att genomföra presskonferenser.
Mest irriterande var mannen som alltid placerade sig bakom den svenska bänken och högljutt skrek "tio" när 24-sekundersklockan började ticka ner. Att halva anfallstiden var kvar verkade han inte begripa förrän det påpekades för honom.
Mest plikttrogen var ordningsvakten som placerats i Rosenborgs entré när hallen var fullsatt vid Sveriges match redan en timme innan. Han var så ordningsam att han vägrade Lena Wallin-Kantzy inträde, men in kom hon tydligen till slut.
Trångast och het som en ångbastu, i alla fall i början av turneringen, var Rosenborgshallen. Den har fått en rejäl ansiktslyftning, men det är ändå märkligt att den kan godkännas som spelplats i ett EM. När Sverige tvingades till en match i hallen blev det ju ren parodi.
Roligast vid sidan av planen hade FIBA-folket som fick pröva på experimenten på Tom Tits, och blev enligt rapporter som barn på nytt.
Nyfiknast var den franske coachen Fournier, som alltid vill pröva nya saker. Svenska snapsar och snus hörde dit, fast det senare råkade han svälja. "Very exciting experience for me", sa Fournier.
Media blev det överraskande gott om under turneringen, bland annat utrymme i de stora tv-kanalerna och i rikspressen, vilket inte är så vanligt. Fast på plats var det inte så många, mest FIBA folk. Allt var tillrättalagt för dem och faktarapporteringen var bra, men för oss andra var trakteringen lite klen. Magnus Stråhle gjorde i alla fall sitt bästa för att saker och ting skulle rulla.
Matutbudet kring hallen var inte mycket att heja för och som vanligt eftersatt. Ingen verkar förstå vilka försäljningsmöjligheter det finns med 2000 personer som dagligen cirkulerar i området.
Ivrigast att komma igång med träningen efter turneringen var Fahriya Abdi, som "kanske" skulle vila på måndagen, men sen skulle sätta igång igen. Var får de all energi ifrån? Fahriya får också ett hedersomnämnade för sin kommentar när hon fick veta att undertecknad är pappa till den assisterande coachen i Sverige. Fahriya trodde inte sina öron och sa: "Han kan inte vara Fredriks pappa. Han är ju så ung!"
I samband med Jonas Jerebkos framgångar i NBA-draften har många börjat intressera sig för hur det går till i NBA och särskilt om de regler som styr rekryteringen av spelarna, "handeln" med dem, deras villkor, löner etc. Det minsta man kan säga är att det är ett krångligt och superreglerat system som i ärlighetens namn väldigt få förstår helt och hållet. Här är i alla fall ett försök till förklaring av huvuddragen i några av de intrikata strukturer som reglerar NBA-världen.
Rookies och deras villkor Det finns bara ett sätt att bli spelare i NBA och det är att minst en gång delta i den årliga draften. En spelare kan delta i NBA-draften högst två gånger, men får i så fall under mellanperioden inte vara under kontrakt med någon klubb, varken i NBA eller någon annanstans. När spelaren blivit draftad, vare sig denne fått ett kontrakt eller inte, så är man inne i systemet och styrs av de regler, Collective Bargaining Agreement (CBA), som är överenskomna mellan ligan och spelarfacket
De som blir valda i den första rundan i den årliga draften blir garanterade ett kontrakt med de klubbar som valt dem. Spelaren kan givetvis tacka nej, men om en översenskommelse nås är kontraktet alltid på två år med option på 1+1 år för klubben. Lönerna för rookies regleras flera år framåt enligt en "rookie salary scale" och principen är att den som väljs som etta ska ha mest och den som väljs sist minst. Blake Griffin, draftens etta, kommer enligt löneskalan att tjäna 4,152 miljoner $ det första året, 4,464 det andra och 4,775 det eventuella tredje året. Tvåan i draften, tanzaniern Thabeet, får börja med 3,715 miljoner, medan den som valdes på plats 30 får drygt 800.00. Klubbarna har dock ett spelrum när det gäller löneskalan, vilket kan användas i förhandlingarna med spelaren. Klubben får aldrig erbjuda mindre än 80 % av beloppet som anges i löneskalan och aldrig mer än 120 %. Teoretiskt skulle alltså Griffin lägst kunna tjäna lägst 3,3 och högst 5 miljoner det första året.
De som väljs i den andra rundan kan alltså inte vara säkra på ett kontrakt, men många klubbar väljer ändå taktiskt att försöka skaffa sig bra andrarundespelare eftersom de då har ett större spelrum i förhandlingarna med spelaren och heller inte behöver betala så mycket som för spelarna i den första rundan. Om Jonas Jerebko eller någon av de andra som valdes i andra rundan får ett kontrakt till hösten kommer deras löner enligt principerna ovan att bli lägre än de som valdes i första rundan. Jerebko är nu Detroits "egendom" och därmed den enda NBA-klubb han har rätt att förhandla med. Detroit äger rättigheterna till honom ända tills nästa gång han deltar i draften, förutsatt att han senast 5 september i år får ett kontraktsförslag från klubben. Jerebko kan då välja att inte signera kontraktet men kan inte förrän vid nästa draft bli tillgänglig för någon annan klubb. Om Jerebko inte får något kontraktsförslag från Detroit blir han däremot "free agent rookie" den 6 september och skulle kunna redan då kunna kontrakteras av en annan klubb.
Löner i NBA När rookies "genomlidit" de första åren kan de börja tjäna de stora pengarna. Det finns regler och skalor som styr minimi- och maximilöner för de enskilda spelarna, men variationerna är stora. Den absolut lägsta lönen som får ges till en spelare säsongen 2009-10 är 473.000 om spelaren är rookie och sedan löper skalan beroende på antalet spelade år i ligan. De som spelat minst tio år ska tjäna minst 1,352 miljoner. Maxlönen var förra året satt till 19,261 miljoner, men det finns sätt att bättra på inkomsterna. Ett sådant är att teckna ett flerårsavtal. Då behöver bara det första året följa löneskalan. Å andra sidan är de procentuella höjningarna de kommande åren begränsade.
Topplönerna i NBA förra säsongen var
24,7 miljoner $ - Kevin Garnett, Boston
21,4 miljoner - Jason Kidd, Dallas och Jermaine O´Neal, Toronto.
Kobe Bryant hade den fjärde högsta lönen med 21,3 medan Dirk Nowitzki var bäst betalde utlänning med 18,1 miljoner, vilket placerade honom elva i lönelistan. Även om det finns regler som styr spelarnas minimi- och maximilöner, så är det kanske viktigaste instrumentet i NBA det totala lönetak (the salary cap) som varje klubb har att hålla sig till, d v s den sammanlagda lönesumma som klubbarna får ge ut under ett spelår.
Lönetaket NBA har länge haft ett lönetak av flera anledningar. En sådan är givetvis klubbarnas ekonomi. Till skillnad från t ex europeisk fotboll, där klubbarna kan hetsa varandra till allt större utgifter vill man i NBA ha en mer moderat och kontrollerad utveckling. Ett annat skäl är att man vill skapa någon form av sportslighet och rättvisa. Lönetaket ser på ett ganska effektivt sätt till att alla klubbar har ungefär samma möjligheter att skaffa och betala spelare, vilket gör att konkurrensen blir bättre. Ett ytterligare skäl är att det ger spelarna möjlighet att stanna i sina klubbar en längre tid, en faktor som kan vara ack så viktig för bland annat fansen.
Lönetaket i NBA är så kallat mjukt (soft), vilket innebär att klubbarna kan gå över det, d v s betala ut mer än det gällande lönetaket, men det har ett högt pris. Mer om det nedan.
Lönetaket för NBA-klubbarna fastställs årligen och räknas fram som en relativ andel av hela ligans omsättning. Nästa säsongs lönetak kommer att offentliggöras inom de närmaste dagarna, men uppskattas bli i storleksordningen 57,3 miljoner $, vilket innebär att det skulle minska en smula eftersom lönetaket säsongen 2008-2009 var 58,68 miljoner. Det finns också en miniminivå för klubbarnas löneutbetalningar. Den är satt till 75% av lönetaket.
Dallas betalade förra säsongen mest av alla klubbar i spelarlöner med 94,7miljoner, följt av Cleveland på 93,9 och Knicks 93,5. Lägsta kostnaden hade Memhis med 55,8 miljoner och New Jersey som betalade ut 58,8.
Det kan bli dyrt för klubbarna som överskrider lönetaket. Varje år fastställs en "luxury tax level" som förra säsongen var 71,15 miljoner miljoner och i år beräknas hamna på cirka 69,5. För varje dollar som man överskrider den nivån får klubben betala en dollar i straffskatt. Pengarna tillfaller ligan som senare fördelar delar av dem mellan de lag som höll sig inom lönetaket. Det är helt enkelt en form av "Robin Hood skatt".
Det finns dock godkända sätt för klubbarna att överskrida lönetaket, men skatten måste ändå betlas. Genom åren har det etablerats ett antal undantag, "exceptions". De vanligaste och mest frekventa undantagen är:
"Mid-level exception". Det har fått sitt namn av att den summa klubbarna får använda sig av enligt detta undantag motsvarar den exakta medellönen i ligan föregående säsong. "Mid-level exception" beloppet faställs årligen och var förra säsongen drygt 5,5 miljoner dollar. Undantaget får årligen användas av klubbar som ligger nära eller redan har överskridit lönetaket men får bara spenderas på att kontraktera en "free agent" (se mer nedan), eller om man så vill, fördela summan på flera.
"Larry Bird exception". Har fått sitt namn av att det första gången tillämpades på den förre storspelaren. Undantaget innebär att en klubb får återsignera en egen spelare som blivit "free agent" och därigenom överskrida lönetaket. Villkoret är att spelaren ska ha representerat klubben under minst tre år.
"Rookie exception". Även om en klubb överskridit lönetaket är det tillåtet att kontraktera valen i första draftrundan enligt rookie skalans villkor och därmed slippa straffskatten.
"Bi-annual exception". Enligt det här undantaget får klubbarna för ett visst belopp, men bara vartannat år, signera en free agent eller fördela pengarna på flera. Undantaget kallas också "million dollar exception" eftersom det var precis en miljon när det först togs i bruk men beloppet ligger numera på cirka två miljoner.
Free agents En "free agent" är en NBA-spelare vars kontrakt har gått ut och som alltså är tillgänglig på spelarmarknaden i NBA. Förhandlingar med "free agents" får inledas den 1 juli och kontrakt får signeras tidigast en vecka senare. Viilkoret är att det som klubben betalar vid signeringen av en "free agent" ryms inom klubbens "salary cap".
Det finns två typer av "free agents"; "unrestricted" och "restricted".
"Unrestricted free agents" är fria att gå till vilken klubb som helst som vill ha dem. Spelaren kan dock i sitt kontrakt ha optioner som påverkar deras "free agency". Där kan t ex finnas en "team option" som ger klubben rätten att behålla spelaren ytterligare ett år, eller en "player option", som ger spelaren rätt att stanna i klubben. I båda fallen gäller att om optionen inte utnyttjas blir spelaren helt och hållet "unrestricted". Det kan i kontraktet också finnas en "early termination option", som ger spelaren rätt att bryta ett existerande kontrakt. Om spelaren väljer att inte utnyttja optionen blir han kvar i klubben kontraktstiden ut. Det här var precis det som i år hände för Kobe Bryant, som efter 2008-09 års säsong hade en ETO i sitt kontrakt, men valde att stanna i Lakers.
För "restricted free agents" gäller att de antingen skall vara "first round picks" som har gjort sina fyra första år, eller andra spelare med tre eller färre års spel bakom sig i ligan. Klubben måste ge spelaren ett utgångserbjudande som skall vara det högsta beloppet av antingen 125 % av lönen spelaren hade, eller minimilönen för den kategori spelaren tillhör (enligt löneskalan) plus 175.00. Om "restricted free agents" har fått ett erbjudande från en ny klubb kan den gamla klubben inom 14 dagar se till att ändå behålla spelaren genom att inom en vecka ge ett motbud och sedan har man ytterligare en vecka på sig att återkalla budet. Fortfarande gäller dock villkoret att lönen ska rymmas inom klubbens "salary cap".
Några av de mera namnkunniga spelarna i NBA som i sommar blivit "free agents" är Allan Iverson och Rasheed Wallace (båda från Detroit), Ron Artest, som accepterat ett bud från Lakers, samt Jason Kidd. De är alla "unrestricted". Nästa år väntar ett helt koppel stjärnor: LeBron James, Dwayne Wade, Amare Stoudemire, Paul Pierce och Manu Ginobili bland andra.
DU 18 EM i Södertälje är bara två veckor borta och just nu har det svenska laget sitt näst sista läger inför turneringen. Den sista veckan i juni träffas man igen för den sista finslipningen samt träningslandskamper mot Spanien och Litauen. Sannolikt tar coacherna ut det definitiva EM-laget innan det sista lägret. För närvarande tiger de som muren om det slutliga laget, men efter att ha följt lagets förberedelser under en tid kan man konstatera att det sannolikt bara är platserna 9-12 i laget det står strid om.
Styrkor 1991-92 är en mycket bra årgång, både tekniskt, taktiskt och fysiskt. Laget är väl sammansvetsat, har hög moral och jobbar bra tillsammans. Många spelare kan spela på fler positioner. Det finns både spetsspelare och rollspelare i laget, som verkligen är ett lag. Vinnarskallar är det gott om, och laget är stärkt av framgången i Rezé turneringen dit man kom som underdogs men tog några fina skalper och vann till slut matchen om tredje pris. Sist men inte minst, favör av hemmaplan kommer att betyda mycket i EM.
Svagheter Det svenska laget är i fysiskt och längdmässigt underläge mot de bästa nationerna och måste kompensera det med vilja och intensitet i båda ändarna av planen och i synnerhet under korgarna. Ett annat problem, som man jobbar med in i det sista, är att laget får "dippar" i matcherna. Så var det i EM och så var det i Rezé. Kanske är det en fråga om bristande fokus, kanske är det något annat, men ett är säkert. En dålig quarter i varje match har man inte råd med i EM.
Försvar Basförsvaret blir man-man. Halva framgången avgörs av hur båda det individuella- och lagförsvaret kommer att fungera. Som komplement kommer man att spela en variant av en match-up zon som redan har testats en del i Frankrike med framgång. Sannolikt hamnar också en zonpress i arsenalen.Den kommer att vara halvplansbaserad och inte bygga på chanstagning.
Anfall Man kommer att få möta mycket man-man och har jobbat mycket med sitt motion-anfall som pasar bra för lagets komposition och balans. Ett par set-plays blir det också, liksom ett huvudsakligt zon-anfall och ytterligare någon variant mot zoner, samt ett press-break. Det är inte heller osannolikt att vi får se ett break som används specifikt efter motståndarna straffkast.
Nyckelfaktorer Försvaret har vi nämnt. Returtagningen är en annan avgörande faktor men det viktigaste blir att skyttet fungerar och att spelarna vågar utmana och driva hårt när läge ges. Sverige kommer inte att kunna förlita sig på att vinna matchen under korgarna och blir därför beroende av bra skottprocent både från halvdistans och utifrån. Kan man höja lägstanivån så att de värsta dipparna försvinner kan det bära långt. Slutligen; flera av spelarna har under säsongen haft mer eller mindre långvariga skador och det gäller att nyckelspelarna håller ihop hela turneringen.
Så blir laget Av den trupp på 24 som är anmäld ska tolv spelare tas ut till det slutliga EM-laget. Några reserver utöver dessa är det inte tillåtet att sätta in under turneringen, även om någon spelare skulle bli skadad eller något annat hända.
Centerstjärnan Amanda Zahui är en av de 24 anmälda, men har haft en skada på våren, vilket gör att hon sannolikt bara kommer att spela med DU 16 laget i sommar. Att Zahui hade haft en plats i laget tillsammans med följande åtta spelare är ingen avancerad gissning. De som garanterat kan räkna med en plats i EM-laget är
Farhiya Abdi, 08 Stockholm
Foto: Patrich Håkansson
Jag vill också spela i landslaget, eller är det möjligen en treårig Julia Vestin som tar sina första stapplande steg mot sommarens EM ?
Om resterande fyra platser är det hugget som stucket. Konkurrensen är hård och det avgörande blir vilka kriterier just de här coacherna sätter upp och hur de tänker. Vill de ha komplement på de olika positionerna? Vill de ha med spelare med specifika roller? Vilken betydelse har tidigare internationell erfarenhet, etc. ? Sannolikt finns det lika många varianter som det finns coacher.
Starters Sannolik förstauppställning blir Neffati - Abdi - Forsman - Fogdemark - Kabengano eller Vestin
Så går det i EM Vi sticker ut hakan och säger att Sverige tar sig till semifinal i mästerskapet. Sedan kan det gå hur som helst. Laget blir bättre för varje dag och har visat att man inte räds de bästa nationerna. Favoriter till segern i turneringen är Frankrike. Frågan är när och om Sverige stöter på dem. Det bli i så fall den match vi ser fram emot mest.
Skribenten tar ledigt I och med denna artikel tar skribenten en paus och återkommer när andan faller på. Det kan bli tidigare än man anar. Eller senare.
Jag lyckades till slut pussla ihop en golfrond med den nytillträdde landslagschefen Jonte Karlsson och det blev en hård match. Ingen av oss hade sin bästa dag. Jag började värre än förfärligt. Jonte ledde halvvägs med två slag och med två hål kvar stod det lika. Ett par andra spelare hann ikapp oss precis när Jonte skulle slå ut på sjuttonde och en av dem sa "Jag känner igen dig. Du heter väl Jonte Sjögren?" Vi fick oss ett gott skratt åt killen som blandade ihop Jonte med den kände tennistränaren, men hälften var i alla fall rätt. Då säger den andre "Var inte du på Volkswagen förut?" Det stämde perfekt, för där har Jonte jobbat. Hela situationen är väl egentligen ganska typiskt "Jonte Karlssonsk". Han har lämnat avtryck och gjort sig ett namn, inte bara i idrottsvärlden. Vår nye landslagschef är mångfacetterad, men få vet om det. I basketvärlden är han framför allt känd som den demoniske, engagerade och ibland hetlevrade coachen, och naturligtvis innan dess, en av våra bästa spelare någonsin. Kanske vår yngste landslagsman genom tiderna, bara 17 när han debuterade. När man skrapar under ytan finns det dock mer än basket-Jonte därunder.
Trött på myten om sig själv Det finns många sidor av Jonte och ibland är det ett problem för honom. "Många tror att jag är likadan privat som när jag coachar, men så är det inte", säger han. "Jag är trött på att vara den där coachen som måste leva upp till myten om sig själv och som omgivningen förväntar sig. Bland annat därför är jag glad att jag har fått jobbet på förbundet".
Man förstår honom, även om han naturlitvis har bäddat för det genom att vara den han är, på och vid basketplanen. Orädd, med ett stort ego och aldrig rädd att sticka ut hakan. Ibland har det gått överstyr. Bland annat i vintras då han blev rosenrasande på några ungdomar som störde en träning och handgripligen gav sig på en av dem. Sådana saker och liknande kommer med det sätt att vara som Jonte har, men ingen kan ta ifrån honom det han gjort för och i svensk basket.
Inte bara basket Nu när han än en gång har bytt karriär är han bestämd över att visa upp sig från sin andra sida. Jonte pratar om samarbete, om att lyssna, att vara ömjuk och om allas delaktighet. Det är långt ifrån schablonbilden av Jonte och det är nog alldeles nödvändigt för att han ska lyckas i sitt nya jobb. "Det är inte så lätt", säger han. "Jag kan t ex få höra att jag är högfärdig om jag inte hälsar direkt på alla jag träffar, även om jag inte känner igen dem". Att Jonte inte har en rimlig chans att känna igen alla han någon gång träffat är självklart. Allt det han varit med om inom basketen skulle det behövas spaltkilometrar för att beskriva, men till skillnad från många andra inbitna basketcoacher har han också skaffat sig erfarenheter och gjort karriär också vid sidan av sporten. "Kanske var det bredden i min CV som gjorde att jag fick det här jobbet", säger han. Få kanske vet att Jonte bland annat har jobbat som konsult, eventfixare och några år på VW, bland annat som försäljningschef. Han har lärt sig hur organisationer och näringslivet fungerar, erfarenheter som han nu har stor nytta av.
En hejare på matlagning För många är det kanske också obekant att Jonte är något av en cybarit, med smak för livets goda. Han är en njutare av ädla drycker, gärna destillerade sådana och är enligt egen utsago "en jäkel på att laga mat". Helst inte till vardags, för det hinner han inte med och överlåter till frun, men på lediga dagar är det herr Karlsson som styr och ställer i köket. Det kan jobbas med middagsmåltiden från tidiga förmiddagen och det är aldrig mindre än 3-4 rätter som slutligen serveras.
Mycket är i sin linda Nu har han i alla fall börjat sitt nya jobb som landslagsansvarig och det ska bli spännande att se vad som kommer ut av det. Jonte har haft fullt sjå att sätta sig in i jobbet och allt vad det innebär och har väl ännu inte riktigt strukturerna klara för sig. Arbetsfördelningen mellan honom och Per Källman t ex får jag ingen rätsida på, och kanske är det som han säger att det beror på att man just nu är i den intensivaste fasen i ladslagsaktiviteterna och fullt sjå att få allt att fungera. Jonte är formellt chef för landslagsverksamheten och därmed även för Källman, men han inte vill ha den traditionella relationen chef och underställd, vilket låter märkligt. Rollerna måste vara klara och tydliga. Det är viktigt att veta vem som är chef.
Träningen är en hjärtefråga Projekt och ideér vid sidan av det löpande arbetet finns dock gott om. Jonte är t ex fullt involverad i projektet "Omvärldsanalys", en jättesatsning från förbundet där 20 coacher skickas ut på sommarens EM för U 16 och U 18 för herrar och damer. Syftet är att åstadkomma en analys och jämförelse av svensk och internationell landslagsbasket för ungdomar.
En annan sak han pratar om mycket är träning och träningsmängd. "Alla bra lag har haft det gemensamt att de har tränat väldigt mycket", säger Jonte."Våra spelare måste bli alltmer professionella i hela sitt förhållningssätt rent generellt för att man ska kunna öka träningsmängden. Man får inte vara bekväm och man får inte bli bortskämd om vi ska nå nästa nivå, vilket jag ser tendenser till idag". Jonte drar gärna paralleller till sin tid som spelare och framför allt perioden då han var med i juniorlandslaget och en av coachen Mike Perrys "babies", som tog fjärdeplatsen i junior EM 1974, vilket fortfarande gäller som svensk herrbaskets största framgång. "Redan då tränade vi tre pass om dagen på lägren, och det var hård träning". Perioden på 70-talet var över huvud taget något av en guldålder för svensk herrbasket med bland annat Alviks framgångar i Europacupen, ungdomsbasket som fyllde Globen etc. "Men vi slarvade bort det", säger Jonte, och vi är rörande överens. Svensk herrbasket missade tåget och har halkat långt efter. Vi är däremot starkt på gång med damerna och nu gäller det att rida vidare på vågen.
En lugn match Golfmatchen den här dagen, den förlorade dock Jonte med ett par slag. Han har inte det där trycket i slagen just nu och hinner inte spela så mycket som han skulle vilja på grund av allt arbete, men tar det med jämnmod. Faktum är att ingen av oss kastade klubbor, gormade eller skrek åt alla misssade slag, och sams höll vi hela vägen. "Du ser, sa Jonte. Jag sa ju att jag är en helt annan person vid sidan av basketplanen!".
Egentligen är det väl ganska självklart att det är just Lahdo Sharro som har utsetts till den svenske domare (av våra sex internationella) som ska döma sommarens DU 18 EM i Södertälje. Han är ju en av stadens söner. Faktum är att Lahdo bad om just det uppdraget. Som internationell domare visste han ju att han skulle få åta sig någon av sommarens turneringar, någonstans. Med allt som han har omkring sig passade det helt enkelt bäst att vara på hemmaplan. Var och en av de 16 deltagande länderna "bidrar" med en domare till sommarens EM. Därutöver utser FIBA åtta "neutrala" domare till turneringen och där kom det med ytterligare en svensk , Oscar Lefwerth.
Imponerande karriär
Foto: Tapio Joulamo
Lahdo Sharro
När jag lärde känna Lahdo Sharro var han basketspelare i Södertäljes ungdomslag av årgång 1970, fast då hette han Tastekin i efternamn. Lahdo kom till Sverige som sexåring med föräldrarna och för ett tag sedan bytte familjen sitt turkiska efternamn till det assyriska Sharro. Det var i högsta grad en identitesfråga. Som Lahdo säger "vi kommer från sydöstra Turkiet, men vi är assyrier och har t ex vårt eget språk". Redan som ung märkte man att det här var en grabb som visste vad han ville. Precis som alla andra som hamnar i SBBKs All Star lag fick han gå steg 1 och 2 domare och så snart spelarkarriären inte bar längre bytte han inriktning. Han började döma på allvar. Lahdo blev förbundsdomare 1992 och fem år senare internationell. Resten är historia. Han har blivit oerhört uppskattad, respekterad och en av våra främsta rättsskipare någonsin. Karriären har varit imponerande, inte bara som domare. Han har även haft ett, minst sagt, framgångsrikt "privatliv".
Domare har högre status utomlands Med ett hektiskt liv som företagare med flera bolag inom restaurangbranschen kan man undra hur han hinner med allt och varför han "utsätter" sig för domarkallet. Han dömer massor på hemmaplan, han dömer landskamper, internationella mästerskap, Euroleague och höjdpunkten hittils är väl damernas EM-final 2003. Han utbildar andra, har jobbat som FIBA-utbildare och går fortlöpande på vidareutbildningar hos FIBA. "Visst, det är tufft och tar mycket tid, men jag älskar det, säger Lahdo. Det är därför jag håller på". Han menar att det allra svåraste med elitdomarskapet är pressen, att hela tiden vara 100 % fokuserad och koncentrerad på det man gör, för att leva upp till omgivningens förväntningar. "Det är inte alltid så lätt, och blir inte enklare av att våra coacher ofta kan för lite om reglerna". När jag ber honom jämföra domarrrollen internationellt med hur det är här hemma säger han. "Svenska domare står högt i kurs internationellt, men det är en jätteskillnad att döma här jämfört med utomlands. Ute i Europa har domarna en jättehög status. Hos oss finns inte alls samma respekt för domarkåren".
Sveriges svar på Lamonica Lahdo är ju känd för att vara en domare som inte är rädd att sticka ut hakan, som agerar spektakulärt, ofta med yviga gester och som gärna står i strålkastarljuset. I de avseendena är han lik den omtalade domaren Luigi Lamonica och mycket riktigt nämner Lahdo honom som en förebild inom den internationella domarkåren.
Lahdo medger att det ligger en del i omvärldens syn på honom. "Jag tycker om att showa lite för basket ska ju vara kul", säger han. När jag ber Lahdo lista de tre viktigaste egenskaperna för en bra domare, förutom att man måste tycka om det man gör, svarar han "man måste vara modig för det krävs mod på en hög nivå, sedan måste man ha en blick för spelet så att man inte trasar sönder matcherna och sist men inte minst ska man ha en förmåga att agera tillsammans med spelare och coacher".
Det återstår att se vilken "show" Lahdo sätter upp i Södertälje i sommar, men ett är säkert. Han kommer att vara redo, kocentrerad och beredd att göra sitt allra bästa för att det största internationella basketevenemanget någonsin i Sverige ska bli en framgång.
Medan Norrlandsklubbarna i Ligan, i alla fall Plannja och mästarna Sundsvall, inte verkar ha några problem att fylla spelarkvoten är situationen den motsatta i Damligan. Tendensen är att lagen i landsorten tappar spelare och särskilt de unga svenska. Hårdast drabbade verkar Norrlandslagen Luleå, Sundsvall och Umeå vara, men frågetecken finns också för hur klubbar som Visby och Eskilstuna ska klara sin spelarrekrytering. "Problemet" i sammanhanget är Stockholmsområdet. Rättare sagt att det helt plötsligt finns ett större utrymme i huvudstadsområdet.
Med Salléns intåg i Damligan, med sannolikt färre importer i lagen, med några spelare som blir utlandsproffs och ytterligare några som söker sig till USA och collegespel öppnas oanade möjligheter till spel i någon av klubbarna i Stockholm och dess närhet.
Anna Österman har redan bestämt sig för att lämna Umeå och har skrivit på för 08 Stockholm. Luleå har just nu bara Ängefjord och Vestin kontrakterade, men hoppas på att Stina Nilsson från Jämtland återvänder. Stora frågetecken finns för Elin Söderström och Frida Grahn. Söderströms hemvist nästa säsong hänger på hur det ordnar sig med civilt arbete. Grahn har fått ett kontraktsförslag från Norrköping Dolphins och är attraherad. Sundsvall blir definitivt av med Jessica Nilsson, med trolig adress Solna, och troligen Helena Rutberg som lär vara intresserad av Sallén. Från Visby och Eskilstuna hörs inget annat än att vissa spelare är intresserade av att röra på sig. De stora klubbarna verkar i övrigt också suga åt sig allt i spelarväg. Amanda Zahui från Polisen har ju t ex bestämt sig för Telge, Maja Ilestrand går från Sanda till Norrköping och Eos U 20 landslagsguard Maria Gültekin hamnar i antingen Norrköping eller Solna.
Mer är sannolikt att vänta och frågan är hur det ska sluta. Umeå har redan deklarerat att luckan efter Österman sannolikt måste täppas till med en import. Blir det än en gång så att trots alla ambitioner att satsa svenskt och med en ekonomi i kris, så tvingas lagen vända sig till utlandet för att fylla på med spelare? Följdfrågan är givetvis hur klubbarna ska klara av den belastningen. Blir det så när vi i efterhand summerar säsongen, att vi konstaterar att det klokaste beslutet av alla togs av Jämtland?
På den positiva sidan kan vi konstatera att vårt stjärnskott Carl Engström från Ystad har bestämt sig för att satsa på basketen den närmaste tiden. Det innebär att Carl ansluter till vårt U18 landslag och dess satsning på EM i sommar och att han samtidigt avstår ett eventuellt junior VM i handboll. Riktigt säker är han dock inte, för nu säger den unge mannen att han tar definitivt beslut om basket eller handboll i höst.
Till slut, apropå Norrland: Fler och fler tecken börjar tyda på att det är Jämtlands succétränare i Ligan, norrmannen Mathias Eckhoff, som tar över Solna Vikings herrar efter Pekka Salminen.
Det är "silly season" då som vanligt rykten om coacher och spelare svärmar som bin. Det är också en konstig tid då sommar- och vinteridrotterna möts. Många inom basketen, mest coacher tycks det, har golfen som avkoppling under sommarmånaderna. Med 600.000 spelare i landet vore det konstigt om inte basketfolk fanns i kretsen av golfarna. Jag har skickat iväg utmaningar om golfrundor till några basketprofiler, för en stunds umgänge, lite informellt meningsutbyte och inte minst det som är ganska självklart. Själva kampen.
Först till rakning blev det för Stefan Bergman och Torbjörn Gehrke. Tyvärr blev det ingen kamp, för Bergman var alldeles för överlägsen. Den forne Solnacoachen imponerade med stabilt spel och landade på fina 84 slag. Övriga scorer kommer inte att offentliggöras, men så mycket kan jag berätta att jag inte kom sist. Annars måste man säga att Gehrke är en riktig talang (!) som älskar spelet. Han menar att golfen skulle ha blivit hans sport om han hade börjat i tid. Torbjörn slår långt som en häst sparkar, men den här dagen tillhörde Stefan Bergman. Han gick som en klocka och var inte i svårigheter förrän på hål 16, då han hookade bollen ner mot ett vattenhinder. I bästa proffsstil tog han av sig skorna och ställde sig i vattnet för att spela bollen som låg lite halvblött. Imponerande, men det gick som det ofta gör i de lägena. En trippelbogey. Å andra sidan var det enda plumpen i protokollet. Han vann välförtjänt medan Gehrke och jag gnisslade tänder och svor att revanschens dag skulle komma.
NM för ungdomar gick som bekant av stapeln förra helgen i Solna. Det har vi rapporterat om tidigare, men man kan inte låta bli att imponeras av det uppoffrande arbete som framför allt spelare och ledare lägger ner för att få landslagsverksamheten att gå runt. Lagens samling inklusive mästerskapet var nio dagar och det enda spelarna fick bekostat var resan till Stockholm. Både boende och mat fick var och en stå för själva. Det gällde att kinesa hos lagkompisar och bekanta för att få ihop det hela. Det är beundransvärda insatser som görs av alla, inklusive förstås, spelarnas föräldrar. Utan den här
Foto: Tapio Joulamo
Tvätten är klar.
typen av uppoffringar skulle vi inte kunna ha en landslagssatsning av den kaliber vi har. Samma villkor gällde för coacher och andra ledare, som visserligen har ett arvode på 400 kr per dag, men det är givetvis en droppe i havet med tanke på att de flesta måste ta ledigt från sina ordinarie jobb. Även journalistkåren får ibland rycka ut och dra sitt strå till landslagsstacken. Med flyg och tåg tillresta coacher, som hade svårt att hantera den massiva trunken med spelardräkterna, behövde hjälp med tvätten, och varför inte. Man får ställa upp för en god sak.
Det blev fotboll på Råsunda under en av NM-dagarna. AIK mötte Elfsborg. Tyvärr en 0-0 match, men med härlig inramning. Under spelarnas intåg reste sig publiken och sjöng hemmalagets sång. Riktigt fint och så långt man kan komma från huligankulturen. Det intressantaste var ändå den södra läktaren, som numera kallas "familjeläktaren". Förr gapade den kortsideläktaren ofta tom, men numera är den ofta packad med folk. För att komma in på södra krävs att det finns ett barn i sällskapet och det fina i kråksången är inträdet. Två vuxna och tre barn betalar bara totalt 200 kronor i inträde på alla matcher utom derbyna. 200! Vilket spännande grepp och inte undra på att läktaren är välbesökt. Vad kostar det för två vuxna och tre barn att gå på en Ligamatch i basket?
Riksbasketgymnasierna är ett kärt ämne. Vi har idag två RBG, det ena i Huskvarna (Sanda) och det andra i Luleå. Båda har en särställning i seriesystemet som innebär att de lag som de deltar med i herr- och dametten har friplatser, d v s de kan inte åka ur serien även om de skulla hamna på nedflyttningsplats. Att det är utomordentligt bra att riksbasketgymnasierna finns är det väl ingen som ifrågasätter, men för vem är de till egentligen? Landslagsledningens uppfattning tycks vara klar. Det är våra ungomdomslandslagsspelare som ska gå där. Skälet är främst att där finns de bästa resurserna, förutsättningar och faciliteterna för att utveckla spelare. I många andra länder samlar man de bästa ungdomarna på den här typen av skolor, men är det självklart att det är det bästa för oss? Är det inte i själva verket så att många förnämliga klubbar i landet har minst lika bra förutsättningar att utveckla spelare och verkligen har visat att de kan det? Mycket riktigt "släpper" inte heller de stora klubbarna sina spelare till riksbasketgymnasierna. Är det inte bättre att de klubbarna faktiskt behåller och utvecklar sina talanger och att platserna på våra RBG viks för spelare från orter som Jokkmokk, Hulta, Vimmerby och liknande, där det inte finns samma förutsättningar att bli bra? Så menar många och det främsta skälet är att det skulle öka bredden på toppen.
DU 20 landslaget hade samling direkt efter NM (där de ju inte deltog) och avslutade med två träningsmatcher mot University of San Fransisco. Svenskorna, ledda av (blivande damligacoachen?) Jurgita Kausaite, vann enkelt båda mötena. I den andra matchen var vårt landslag rena sjuk- och skadelägret och frågan är väl vad matcherna egentligen gav. Motståndet var lite för svagt, men man får ändå intrycket av att laget har en bra bredd och kan komma att göra riktigt bra ifrån sig i sommarens EM som spelas i Polen i juli. Det amerikanska lagets coach var Sverigebekantingen Tanya Haave, som tidigare spelat här och även coachat Sätilas damlag. Haave var initiativtagaren till USFs Skandinavientripp, som närmast fortsätter till Oslo och avslutas i Köpenhamn. Intensiv "fundraising" på hemmaplan har finansierat turnén, vars syfte är att vidga vyerna, lära känna nya miljöer och skaffa erfarenhet. Uppsatser och pluggande om länderna som skulle besökas var en del av förberedelserna för de amerikanska tjejerna. I matcherna mot vårt landslag var de, intressant nog, överrskade av det fysiska spelet! "Så här tufft får vi inte spela hemma" var omdömet. De var naturligtvis också ovana vid de stora tresekundersområdena, men besvärligast av allt var 24-sekundersklockan. På hemmaplan har de 35 sekunder på sig att komma till skott och ovanan märktes. Det blev många skott närmast i panik.
Apropå EM blir väl ändå DU 18 mästerskapet, som ska spelas i Södertälje, årets begivenhet. Enligt uppgift saknas det dock fortfarande många funktionärer. Det finns alla möjligheter att hjälpa till med någon kul uppgift under turneringen. Jan-Lennart Andersson på Södertäljes kansli är idel öra för alla hugade spekulanter. Annars fortskrider förberedelserna sakta men säkert. Bland annat håller den slitna Rosenborgshallen på att få en välbehövlig ansiktslyftning. Det målas, fejas och renoveras för fulla muggar. Läktare på kortsidorna ska byggas vilket gör att publikkapaciteten blir flera hundra, och det trägolv som SBBK har använt sig av vid spel i Scaniarinken ligger redan på plats i Rosenborg. Där kommer det att förbli och för alltid "begrava" den gröna plastmattan. Tur är väl det, för det krävs närmare 5000 skruvar för att få träplattorna på plats!
Samtidigt som NBA slutspelet pågår laddas det upp för den årliga draften, ett evenemang som alltid tilldrar sig stort intresse. Draften äger rum den 25 juni och sker i två rundor, då 60 spelare kommer att väljas av de 30 klubbarna i NBA. Att en spelare blir draftad innebär dock inte att han med automatik blir NBA spelare. Det är bara de som väljs i den första rundan som är garanterade ett flerårskontrakt. Ibland blir även de som väljs i andra rundan kontrakterade, men det kan lika gärna hända att klubben säljer rättigheten till spelaren eller använder den i en bytesaffär. Det vanligaste är ändå att inget alls händer.
Draften kommer i år att följas extra noga från svenskt håll. Enligt förhandstipsen kommer Jonas Jerebko att väljas någonstans mellan plats 35 och 40, d v s tidigt i andra rundan. Vissa experter tippar till och med att hans namn kan poppa upp redan i första rundan. Vi får väl hålla tummarna för vår svenske stjärna. I år lär det vara stor brist på stora spelare av god kvalitet medan det finns gott om duktiga pointguards.
Draften börjar med ett lotteri Ordningen i draftens båda rundor, d v s i vilken ordning klubbarna väljer spelare, bestäms av de 30 NBA lagens resultat i grundserien. Först väljer det lag som vann minst antal matcher (i år Sacramento) och sist laget med flest vunna (Cleveland). Om två lag har samma record i grundserien dras det lott om den inbördes ordningen och sedan byter de plats i andra rundan.
De tre första valen i den första rundan bestäms dock på ett annat sätt, nämligen genom en lottdragning. Lotteriet, the draft lottery, genomförs i år 19/5 och i det får bara de 14 sämsta lagen, de som inte gick till slutspel, vara med. I lotteriet kan man säga att det finns 1000 andelar. Grundseriens sämsta lag, Sacramento, har mest andelar, 250, och alltså störst chans (25 %) att vinna förstavalet. Laget som kom på 14:e plats, Phoenix, har bara 5 andelar och alltså bara 0,5 % chans att få välja först. Det är ändå inte alltid det lag som har mest andelar som "vinner". Det handlar ju trots allt om ett lotteri. Förra året vann t ex Chicago Bulls lotteriet och därmed förstavalet, trots att åtta andra lag hade ett sämre record än Bulls.
Systemet med att låta lotten avgöra valen och särskilt förstavalet, är mycket omdiskuterat. När de största spelarna väljs, sådana som Shaquille O´Neal 1993 eller LeBron James 2003, kan det vara avgörande för vem som vinner/förlorar NBA. Är det m a o rättvist att låta lotten avgöra var titeln ska hamna?
Griffin draftens favorit med Rubio som tvåa Först när lotteriet är avklarat kan alltså draftens ordning bestämmas, men så enkelt är det givetvis inte, för lagen säljer, köper och byter nämligen sina val hej vilt i olika spelaraffärer. I årets draft har t ex Minnesota bytt och sålt så skickligt att man har inte mindre än tre val i den första rundan.
När den slutliga draftordningen äntligen är fastställd börjar det mest intressanta, d v s vilka spelare som klubbarna väljer. Den övningen äger rum inför hela basketvärldens ögon den 25 juni i Madison Square Garden, New York. Det spekuleras givetvis vilt om hur spelarna kommer att väljas, men det verkar råda i det närmaste total enighet om att Oklahomas powerforward Blake Griffin borde bli förstavalet i årets draft. Enligt expertis har Griffin alla förutsättningar att bli en topp tio spelare i NBA. Lika säkert tycks vara att det spanska underbarnet Ricky Rubio kommer att väljas som nummer två, men Rubios deltagande i draften är inte helt okontroversiellt. Han har nämligen två år kvar på sitt kontrakt med DKV Joventut och klubben har deklarerat att man inte kommer att avstå från den lösensumma, någonstans 6-8 miljoner $, som är inskriven i kontraktet. Problemet är att ingen NBA klubb enligt ligans regler har rätt att betala så mycket i lösen för en spelare. Om Rubio vill till NBA i år kommer han därför att få betala merparten av pengarna ur egen ficka, och därigenom ha ett klent första år ekonomiskt för att att därefter "casha in".
Amerikaner dominerar givetvis listan över draftens mest intressanta spelare, men många internationella unga stjärnor vill också ha ett ord med i laget. Några av de hetaste namnen vid sidan av Rubio är hans landsmän Sergio Llull och Victor Claver, Omri Casspi (Israel), Milan Macvan (Kroatien), Emir Preldzic (Slovenien), Nando de Colo (Frankrike), Nikos Pappas (Grekland) och Vladimir Dasic (Montenegro). Konkurrensen är alltså stenhård för Jerebko, som får vara nöjd om han kan bli vald före någon eller några av de internationella rivalerna.
När man fyllt 19 får man vara med Att andelen utlänningar i NBA ökat på senare år inte så konstigt. Det är stora pengar som ligger och väntar på andra sidan Atlanten. Den spelare som väljs som etta i första rundan får en lön första året på runt 5 miljoner $. Den som går som nummer 30 brukar få 1 miljon.
När Yao Ming blev draftad 2002 var det första gången en ickeamerikan gick som förstaval och strömmarna västerut lär inte avta. För att komma ifråga som spelare ska man självmant ha anmält sig till draften. Åldersgränsen är 19, vilket innebär att bara spelare födda 1990 och tidigare får vara med. För amerikanska spelare måste också ha minst ett år ha passerat sedan de gick ut high school. Regeln kom till för några år sedan när det blev strömavhopp direkt från high school till proffsligan, men ändringen av har lett till nya ändrade beteenden hos amerikanska spelare. Strömmarna österut börjar nämligen också öka.
Den nya rutten är NBA via Europa Fler och fler amerikanska spelare flyttar numera till Europa innan man tar steget tillbaka via NBA draften. Brandon Jennings är en av dem. Han struntade helt enkelt i college och flyttade till Italien efter high school där han under ett år spelat med Lottomatica Roma, och är nu med i draften där han väntas gå tidigt i den första rundan. Fler kommer att följa i Jennings fotspår, t ex Jeremy Tyler, som går på high school i San Diego. Tyler har ett år kvar i skolan men avser att redan nu flytta till Europa. Det viktigaste skälet är att han vill utvecklas och när den dagen kommer, vara bättre förberedd på NBA spel än om han stannade i USA. Jeremy Tyler förutspås gå som lottery pick, d v s bland de 14 första, i 2011 års draft och är givetvis en exceptionell talang. Med ett snitt på 23 poäng, 15 returer och 8 blockade skott har han varit oerhört påpassad under säsongen i high school. Tyler har i intervjuer berättat att motståndarlagen gjorde hans liv till en mardröm. I match efter match blev han dubblad, tripplad och mer eller mindre misshandlad under matcherna. Det var förödande och inte heller utvecklades han som spelare. Bättre då att flytta till en europeisk klubb, spela mot bättre spelare och återvända till draften 2011.
Ett mentalt jättedilemma för många som sysslar med basket i Sverige är att sporten är en av de största i världen men så liten i vårt land. Att inte få det rätta erkännandet, uppmärksamheten och mediala utrymmet som man förtjänar kan givetvis vara frustrerande. Dessutom uppstår en massa andra effekter, främst att urvalet av spelare blir väldigt litet. Konkurrensen om talangerna är ju så stor. Det blir inte mycket kvar när de stora idrotterna har tagit sitt.
Tittar man på de inhemska siffrorna, de som finns tillgängliga, finns det båda bra och dåliga tecken. Basketen har 110 - 120.000 aktiva i Sverige i cirka 400 föreningar och så här ligger vi till i olika kategorier:
- Basket ligger på plats 13 av de 70 specialförbunden räknat i antal medlemmar.
- Vi ligger på plats 6 av alla idrotter om man jämför antalet aktiviteter för 7-20 åringar.
- I de stora tv kanalernas utbud av idrott ligger basket inte bland de 15 idrotter som får mest utrymme.
- Vi ligger på plats 6 också vad gäller antalet deltagare i aktiviteter som ger lokalt aktivitetsstöd.
- Dambasketen har faktiskt det tredje största publiksnittet (efter fotboll och handboll) i lagidrotterna.
- Herrarnas placering är 7.
Slutsatsen man kan dra är väl för det första att basketens roll är relativt undanskymd. Med tolv förbund som är större och ett oerhört litet mediautrymme måste man inse att vägen att vandra är lång. Å andra sidan tycks basket vara bra på att aktivera framför allt de ungdomar som finns i föreningarna. Damernas position som tredje publiksport inom lagidrotterna, trots alla intern klagan över publiksnittet, är ändå värd att ta fasta på.
Ser vi på svensk baskets ställning i världen är bilden tudelad. Å ena sidan är vi pyttesmå jämfört med de stora länderna. I Italien finns t ex en halv miljon aktiva och i Australien 2 miljoner. Var och en förstår ju vad det innebär. Å andra sidan är några av de bästa länderna inte enorma när det gäller antalet utövare. De siffror som finns tillgängliga på FIBA berättar till exempel att Spanien har cirka 300.000 aktiva och Brasilien ligger runt 175.000. I den kombinerade världsrankingen (både män och kvinnor) ligger Spanien på plats 4 och Brasilien på plats 6. Det går alltså att göra mycket och nå långt även om man inte har miljontals utövare.
Den svenska rankingen gör en både dyster och uppsluppen. Vår kombinerade ranking är 40 av totalt 213 medlemsländer. Den upplyftande siffran står damerna för genom sin plats som nummer 25 i världen. Herrarnas placering på plats 67 är det däremot lättare att bli depressiv av. Framför oss finns t ex flera länder med mycket färre utövare än vad vi har; Jungfruöarna, Jordanien, Mali och Cap Verde för att ta några exempel.
Den självklara frågan är givetvis hur de här förhållandena ska kunna ändras, för jag antar att alla vill att basket ska bli en riktigt stor idrott i Sverige och ett land att räkna med i internationella sammanhang, eller är det kanske inte så? Den sista delen av frågan kanske låter lite märklig men jag menar att den är befogad. Låt mig förtydliga. Först och främst måste man inse skillnaden mellan den som är basketintresserad och den som inte är det. Alla vi som på något sätt är engagerade i den här sporten ser den med våra speciella ögon. Vi har växt upp med den, spelat den och fortsatt involvera oss. Basketfolket förstår att uppskatta det fina spelet, spänningen och detaljer i spelsekvenserna. Det finns en grundmurad kärlek och insikt om att det är världens bästa sport.
De andra, de som vi måste vinna över på vår sida, bara fnyser, vänder sig bort och fortsätter följa ett minimaliserat hockey VM. De förstår oss inte och hur ska de någonsin förstå, alla de som växt upp på månskensrinkar och grusplaner. Jag har ett antal vänner som är rejält sportintresserade men som aldrig skulle sätta sin fot i en hall där det spelas basket eller gudbevars, betala inträde för att se en match. När jag frågar dem vad som skulle krävas för att de skulle göra ett avsteg och trots allt gå på basket svarar alla likadant och de ger exakt det svar som jag visste att de skulle göra. De säger så här: Om vi får en jätteframgång internationellt med något av våra seniorlandslag. Inget annat.
Det är bara att gå till sig själv. Vilken är anledningen till att flera av oss ställde klockan på ringning tidiga helgmorgnar för att titta på utförsåkning när man i själva verket avskyr allt som har med snö att göra? Varför satt man i maratonsändningar och tittade på något så urbota trist som tennis (fast spännande kan det vara) tills halsen höll på att gå ur led, och värst av allt, hur kunde man ens intressera sig för en bedömningssport som backhoppning? Alla vet svaret. Därför att några som representerade Sverige (Stenmark, Borg, Boklöv) slog sig in i den yppersta världseliten, frestade vår nyfikenhet och väckte ett intresse för sporter som så långt levt ett slumrande liv. Det problematiska för en lagsport som basket är att det inte räcker med enskilda profiler utan det krävs en lagframgång. Det är inte tillräckligt om Jonas Jerebko får en plats i NBA eller om Frida Eldebrinks lag skulle vinna Euro League. Det krävs framgångar för våra landslag. Sannolikt är resan till målet lång, för herrarna kanske enormt lång, för damerna möjligen kortare, men någonstans måste man väl börja.
Föga överraskande säger mina vänner en annan sak, som också har att göra med skillnaden mellan dem som kan och förstår spelet, och de som inte bryr sig om den. Basketfolket njuter av alla de importerade basketspelare som är på tillfälliga kontrakt i vårt land, spelare som är oftast är dussinlirare i sina egna länder men tillräckligt bra för att dominera i Sverige. Många basketälskare säger till och med att det inte spelar någon roll hur många importer vi har i lagen, bara spelet är bra. Mina bekanta skrattar åt sådana argument. För dem är det helt ointressant om Jonte Flowers gör en triple-double eller Danny Gathings gör helikopterdunkar på löpande band. De vill se svenska spelare i världsklass.
Min undring är därför: Om det stora lyftet för svensk basket kommer med internationella framgångar för våra landslag, varför håller vi då på som vi gör? Varför tror vi att det då hjälper att importera spelare i parti och minut till våra förbundsserier därför att alla klubbar tror att de kan vinna mästerskapet (fast det i själva verket är ytterst få som kan göra det)? Varför lägger klubbarna pengarna på alla dessa importer för att frälsa de redan frälsta, när varenda cent borde spenderas på att utveckla de svenska talangerna och ge dem så mycket speltid som möjligt? Vi borde snarast begränsa antalet utländska spelare per lag, som är på planen, till en (1), oavsett om den spelaren är från Europa eller inte. Tvinga fram ett system där man måste satsa på att utveckla egna spelare. Om vissa klubbar inte klarar det så får de väl degraderas och andra ta deras plats. Det är väl bättre att duka under av sportsliga skäl än av ekonomiska?
Det räcker med att vara normalbegåvad för att inse att det system som har tillåtits inom basketen i Sverige, inte håller i längden. Klubbarna tillåts spendera vilka pengar som helst på spelare när man egentligen inte har råd med det, och dukar under, en efter en, i jakten på mästartiteln som förmodligen aldrig kommer. Lågkonjunkturen, nya skatteregler och det faktum att de flesta av våra klubbar har levt över sina tillgångar, håller på att leda till att antalet importer minskar dramatiskt, och det vore sannerligen på tiden. Det tragiska är bara att det inte sker självmant utan måste tvingas fram. Häromdagen kunde man i en tidning läsa en intervju med en förbundsrepresentant som uttalade sig om vilka konsekvenser de nya skattereglerna kunde tänkas få. Personen sa att det kanske inte är så dumt om effekten blir att fler svenska spelare får mer speltid i Ligan. Även om jag givetvis håller med i sak måste jag säga att det är sällan jag har hört något så urbota dumt från någon som representerar förbundet. Om det är någon eller något som kan påverka reglerna eller utvecklingen så är det väl förbundet. Vad personen egentligen säger är ju att de regler och bestämmelser vi har för utländska spelare inte är bra, att svenska spelare har fått för lite speltid och att det är bra att skattereglerna ändras så att svenskarna får mer speltid.
Om man inser att det enda vägen framåt för sporten är att utveckla de inhemska talangerna och samtidigt har drivit igenom och behållit bestämmelser som går stick i stäv med faktumet, så vet man antingen inte vad man gör eller så vill vi väl inte att sporten ska utvecklas.
Många är kallade, få är utvalda. Att alla lag i Ligan vill vinna guldet är uppenbart. Att bara några få har chansen är lika självklart. Den här gången vann Sundsvall en jämn finalserie mot Solna, fast Solna borde kanske ha vunnit? De fick ju nästan alla Ligautmärkelser, såsom årets coach, försvarare, forward och MVP, medan Sundsvall blev helt utan. Hur hänger det ihop? Antagligen för att laget är större än dess enskilda delar. Här är i alla fall några reflektioner efter den sjunde finalmatchen.
Pekka Salminen fick alldeles rätt, men bara delvis. Innan säsongen, på pressupptakten, förklarade han frankt att "shit happens, vi går till final men förlorar den mot Norrköping".
Peter Öqvist sa innan förra säsongen samma sak, men inte officiellt. "Vi kan inte vinna" var budskapet då, och även han blev sannspådd, när Sundsvall föll i tre raka mot Solna.
Att man inte kommer att vinna verkar vara ett bergsäkert tips. Vilken muntergök kommer i höst att säga de magiska orden?
Sundsvall har en mycket bättre balans i laget än förra året och som helhet givetvis ett mycket bättre lag. Belastningen på både Subotic och Wesby har minskat avesvärt, och ansvaret spridits på flera. Som jag ser det vann Sundsvall guldet inte därför att laget har de allra bästa spelarna i Ligan, utan för att laget är det mest välkomponerade. Sundsvall har helt enkelt de bästa "rollspelarna" av alla Ligalag.
Coacherna i Sundsvall, Öqvist och Frivold, ska ha all heder av sin insats. De har lärt sig av förra året, då det blev en del pannkaka i finalerna. De har gjort sin läxa ordentligt den här gången, haft totalkoll på motståndarna och genomfört slutspelet med tålamod och kyla. De har satt ihop maskinen och fått den att fungera.
I första halvlek utnyttjade Sundsvalll verkligen sitt lag. Deras guards spelade smart, fördelade bollarna, och laget visade att det kan göra poäng från alla positioner och på alla tänkbara sätt. Det var en enastående uppvisning och inte bara resultatet av att Solna missade mycket treor. Sundsvall spelade sig till lägena och utnyttjade dem.
I andra halvlek blev det tvärtom. Solna kämpade sig tillbaka och Sundsvalls spel krampade. Ilunga och Subotic fick inte fram bollarna till de rätta spelarna, överarbetade situationerna och spelade verkligen med huvudet under armen. De båda tog det ena tokiga beslutet efter det andra och ska vara mycket glada att det inte kostade Sundsvall matchen.
Orädd är han i alla fall Ilunga, och tvekade inte på slutet när matchen stod och vägde, fast han är ju en sån spelare som båda kan sänka sitt lag och vinna de viktiga matcherna. När han och Subotic är lite kyliga och spelar för laget är Sundsvall nästan ostoppbara för alla svenska lag. Som i första halvlek.
Bäst i Sundsvall i den sjunde finalen och dessutom Ligans klart bäste spelare, är Liam Rush. Klok och allround med en enorm spelförståelse har han blivit tungan på vågen för Sundsvall och betytt mer än någon annan i jakten på guldet. Att han fick sänka de två sista straffarna som säkrade matchen var inte mer än rätt.
Alex Wesby har fått en bättre resa i år, främst genom att Rush anslöt till laget. Den sista finalen var däremot inte riktigt hans kväll och han darrade betänkligt när han skulle skjuta straffar i slutminuten och avgöra matchen. Det gick inte alls, men i sina bästa stunder är han briljant, särskilt när han får bollen i korta hörnet, driver och lyfter i bollen med den där härliga, höga bågen. Världsklass på den aktionen, säger Öqvist. Vi håller med. Nästan orgiastiskt.
Thomas, Ulander och Palm är extremt viktiga för Sundsvalls balans. De producerar inte så mycket som märks i protokollet, men alla tre har sina styrkor, och med två av dem inne hela tiden ger de lagkompisarna utrymme och levererar ett tryck inside som inget lag klarar att hålla emot. Inte Norrköping och inte heller Solna.
Solna orkade inte, sas det i medierna efter matchen, men ändå kom de ikapp och förbi på slutet, men snubblade på mållinjen. En avgörande faktor kan ändå ha varit att laget bara kunde rotera på sju spelare. Säga vad man vill om Crawford, men saknades gjorde han.
Mats Levin kom som en skänk från ovan till Solna efter nyår. Utan honom hade laget haft det tufft i slutspelet. Det är precis som Salminen och Myrthil säger, att Solna egentligen inte har det bästa laget eller djupet i Ligan, men spelar det bästa försvaret och kämpar vanligtvis bäst och mest. Det räcker ofta långt. Solna måste därför, trots allt, vara nöjda med vad de åstadkommit.
Summa summarum var det en kul finalserie och en spännande sjunde match. Alla basketfreaks fick sitt lystmäte och en högtidsstund men svensk basket fick ingen kick framåt. De fyra lag som har haft mest resurser, satsat mest och värvat bäst, spelade semifinal och två av dem möttes i finalen. Importerna tog det mesta av speltiden, gjorde de flesta poängen och gjorde upp om det svenska mästerskapet i basket 2009 medan de svenska talangerna beundrande stod och tittade på.
Jag håller på att fila på en artikel om basketens ställning i Sverige och världen, och blir typiskt nog påmind om hur liten sporten är här hemma när jag ser den femte herrfinalen i Solnahallen. Man kan sitta var man vill i hallen trots att det är final i Ligan. Det är inte ens utsålt. På väg ut och in i hallen måste spelarna väja för åskådare eftersom deras väg korsar godiskön. Det är nästan Sörgårdsidyll över det hela, inte så mycket nationellt slutspelsdrama.
Att det är final märks ändå på vissa sätt. Viasat är på plats och sänder direkt, pressborden är fulla och generalsekreteraren anländer med blommor, för nu ska det ska delas ut pris till Solnas stjärna Lesli Myrthil som Ligans MVP, vad som nu menas med MVP i det här sammanhanget. Av motiveringen att döma tycks det vara så att Myrthil har bedömts vara den som mest av alla spelare i Svenska Basketligan bidragit till sitt eget lags framgångar. Jag funderar på om Lesli hade kunnat få priset om han hade spelat i Borås, Gothia eller Helsingborg.
I Solnalägret är man lite sura på förbundet för att det på hemsidan inte ens uppmärksammats att Vikings vann damguldet. För mycket Södertäljesympatier där, tycker man. Själv kan jag däremot rekommendera förbundets hemsida om någon vill ha en riktigt rolig stund. Där finns en avdelning som heter basket i media, som ibland innehåller lite basketnyheter, men ofta allt möjligt annat, såsom vad Britney Spears har shoppat, att Rejmyre har fått en ny bensinmack, om planerade byggen i Karlshamns kommun, att en treåring har blivit hundbiten etc. Vore kul att veta vem som har bestämt sökorden och vilka de är, men ren och skär underhållning är det.
På läktarna är det lugnt och stilla, och ingen verkar direkt upphetsad. Mest uppe i varv är Sundsvalls bänk, som överröstar hela hallen i slutminuterna när laget drar ifrån och segern är klar. Det mest förvånande med matchen är att Solna för andra matchen i rad tappar på slutet. Laget orkar sensationellt nog inte hela vägen. Sundsvalls spelare är som uppvridbara nallar, bara går och går. Till och med Subotic, som inte spelat och tränat på länge framstår som konditionsfenomen jämfört med Solnaspelarna. Spelet på planen är ganska trist, men Sundsvall gör ett jättejobb i andra halvlek och ger sig själva chansen att avgöra på hemmaplan och bärga klubbens första guld. Enligt min mening är Liam Rush bäst på plan och en riktig guldklimp för Sundsvall.
På planen spelas det om det svenska mästerskapet i basketboll, eller gör det inte? Finalseriens vinnande lag blir svenska mästare, men man borde nog kalla segrarna Ligamästare istället. De svenska spelarna är som vanligt i minoritet när det börjar dra ihop sig. I Ligans semifinaler tog de utländska spelarna 60 % av alla spelminuter och gjorde 68 % av poängen (och då har jag ändå varit snäll och räknat Pleick och Grant som svenska spelare). Vad ska det vara bra för? Många av de utländska spelarna är naturligtvis bra och underhållande, och givetvis bättre än de flesta svenska, men inga större stjärnor, inte ens i sina egna länder. Jag har lite svårt att se varför vi kastar bort miljoner på alla dessa importer för att till varje pris vinna mästerskapet, när det finns smakligare sätt att använda pengarna.
Publiken i Solna verkar i alla fall måttligt road av matchen, men Jakob Törnell, basketmedias egen Ville Vessla look-alike, går däremot förbi och säger bra match. Törnell är ju en obotlig optimist som försöker se det bästa i varje situation. Själv vill jag bara gäspa men bestämmer mig i alla fall för att gå på presskonferensen.
Peter Öqvist är ruskigt nöjd med andra halvlek, men vill till varje pris hålla ner förväntningarna och maskera den glädje han antagligen känner.
-Vi har inte vunnit något ännu, säger Peter, och mer rätt kan han ju faktiskt inte ha.
Subotic och Rush sitter avslappnade på presskonferensen och svarar artigt men frågan är om de inte är behärskat chockade. Fast visa det kan de ju inte. Kanske tänker de på hur lätt det faktiskt var att slå Solna på deras hemmaplan och att man nu har övertaget i finalen. Och chansen att ta hem det hela i nästa match.
Lesli Myrthil menar med all rätt att Solna inte har det bästa eller mest talangfulla laget med det bästa spelet i Ligan, men är det lag som jobbar och kämpar mest och bäst. Därför vinner man oftast.
-När vi inte krigar i 40 minuter förlorar vi, så enkelt är det säger Lesli, som tycker det är lite genant att hans lag totalt vek ner sig i sista Q och släppte in 36 poäng.
Pekka Salminen har tidigare beklagat sig över hans lags bristande djup, men att det skulle avslöjas så här uppenbart var det inte många som trodde. Pekka verkar för första gången på länge uppriktigt bekymrad. Hans spelare orkar inte. De sju spelare han matchar måste få mer vila i matcherna. Solnas bänk måste in och ta några kritiska minuter här och där för att finalserien ska leva vidare. Salminen berömmer Sundsvall och deras fina scouting som tagit udden av Solnas inkast från kortsidan. Pekka säger att han själv måste hitta på något inför torsdagsmatchen, då det hela kanske avgörs.
Då vet vi möjligen vilket lag som blev Ligamästare i basketboll. Eller heter det möjligen Svenska Basketligan, för så står det ju på logon? Fast å andra sidan står det ju på basket.se att serien som förr hette BasketLigan nu heter Ligan. Vad vet jag.
Nu har Solna och Telge vunnit var sin match, båda på hemmaplan, och finalserien fortsätter på måndag kväll i Solnahallen. Solna måste fortfarande räknas som favoriter, men de som på förhand hade räknat ut Telge måste snarast tänka om. Ingen kunde på förhand säga att Solna skulle vinna komfortabelt i den första matchen och Telge lätt i den andra. På motsvarande sätt kan ingen säga hur finalserien kommer att sluta. Allt kan hända. Vad man däremot med säkerhet kan säga är att det hettar till på olika sätt, på och utanför planen. Kriget trappas upp på olika plan.
Söndagsbestyr Det är mindre än 48 timmar mellan match två och tre, en ganska kort tid för ordentlig återhämtning. Båda lagen har tränat under söndagen, fått massage, sammanfattat lördagen och tittat på matchfilmen. Telgespelarna har av naturliga skäl haft en trivsammare dag, medan Solna har varit tvungna att prata allvar och knyta näven i fickan. För båda lagen gäller dock att snabbt lägga de första matcherna bakom sig. Nästa match är alltid viktigast.
Kriget trappas upp Det börjar hetta till ordentligt, inte bara på planen. Ordkriget, beskyllningarna och psykningarna tilltar, och nu börjar det spridas till läktarna också. Delar av Södertäljepubliken uppträdde minst sagt kontroversiellt under matchen i lördags. Det var mycket invektiv, svordomar och fingrar i luften matchen igenom, nästan på Euroleague nivå. Det hela var på gränsen om inte över den. Måtte det inte eskalera. Bättre att det avgörs på planen.
Två ideologier står mot varandra Damfinalen tycks tudela basketsverige och man måste förstå att det är två helt olika modeller som står emot varandra och gör att situationen polariseras. Telge verkar ha majoritetens sympatier, inta bara för att de är underdogs, utan mest av beundran för Södertäljemodellen och deras sätt att fortlöpande fostra talanger, och naturligtvis är den värd all beundran. Solna som förening å andra sidan, representerar något helt annat. Ett mer modernt elittänkande. Solna har nått stora framgångar med sin modell på senare tid och jobbar på ett sätt som elitklubbar gör i andra idrotter, både här hemma och internationellt. Man prioriterar, fokuserar och värvar med titlar i sikte. Det är inget konstigt med det, men passar av naturliga skäl inte för alla i det lilla basketlandet Sverige. Det är för och emot.
Johansson vill se framåt Telge coachen Benny Johansson var naturligtvis jättenöjd med sitt lags insats på hemmaplan. Han hade mycket att glädjas åt. Lagets guards gjorde sin kanske bästa match för säsongen,Telge dominerade returtagningen, sköt exemplariskt på straffarna etc. men trots alla hyllningskörer drar han inga växlar på den stora vinsten. Han vet att Telge råkade på ett Solna som långt ifrån hade sin bästa dag. Han vet att det är helt nya förutsättningar och en helt ny match i tredje rundan, men hans lag är redo.
Bergman vill se mer vilja Stefan Bergman vet att det för hans lag räcker med en bra quarter mot i princip alla lag i damligan för att vinna. Mot Telge håller det dock inte. Hans lag var alldeles för passivt i lördags och han vill nu se en helt annan tändning. Laget måste gå ut med en inställning där man samtidigt som man respekterar Telge måste visa vad man kan och vem som bestämmer. Solnaspelarna har fått rejält med tändvätska av av allt snack och ordkrig runt matchserien. Med fog upplever laget att man har opinionen emot sig och är beslutna att slå tillbaka. Räkna med att vi får se ett helt annat Solna än senast.
Spelet är hårt men ändå inte Domarnas bedömningar så här långt i finalserien är intressanta. På ett sätt tillåts det mer hårt, om inte osjyst spel, än tidigare. I alla kontakter som sker från bollen tycks mer än någonsin vara tillåtet. Det är stundals brutalt och vissa spelare har t o m svårt att förflytta sig utan att bli fasthållna, knuffade eller annat. Över huvud taget tillåts oerhört mycket kroppskontakter. Ett bevis för det här är att ingen spelare ännu blivit utfoulad i finalserien. Å andra sidan är domarna nästintill pedantiska och blåser vid minsta fingerkontakt i skottögonblicket. Det ser ofta närmast märkligt ut, men kanske är det normen som är satt för finalen. Det ska bli intressant att se om det fortsätter och om spelarna i så fall vant sig vid bedömningsnivån.
Hanna Bouwald - en nyckelspelare Hanna Bouwald har börjat finalserien på ett bra sätt och kommer att betyda oerhört mycket för sitt lag i fortsättningen också. Hanna är med sin stora spelintelligens Telges ledare och pådrivare. Hon är coachens högra hand på planen och styr mycket av händelserna. Hon tar en undanskymd plats om lagets behov kräver det, men har förmågan att kliva fram och ta ansvaret om det behövs. Det måste hon i fortsättningen av finalserien om Telge ska kunna mäta sig med Solna. Hanna är bara 24 och om hon slipar bort lite kanter, t ex blir ännu bättre på att välja sina skott, kan hon om ett par år vara det närmaste en svensk damspelare kan komma Shane Battier. En intressant sak i sammanhanget är att just Battier är en av Hannas största förebilder.
Jurgita Kausaite - en nyckelspelare Solnastjärnan Jurgita Kausaite hade en hemsk dag i lördags, som sammanföll med lagets bleka insats. Där visade det sig tydligt hur betydelsefull hon är för Solna i de viktiga matcherna. Även stora spelare kan ha en dålig dag, men kanske inte så många fler. Kausaite måste komma tillbaka och gör det med största säkerhet. Hon har så mycket mental styrka och en sån bredd som laget helt enkelt inte kan avstå ifrån. I lördagsmatchen fick Kausaite inte i bollen hur hon än försökte. Hon satte bara ett skott av tio, men det fanns sekvenser då hon visade sinn oräddhet och rutin. Hon tvekade inte att ta skotten trots att hon i sekvensen innan hade missat. De flesta spelarna, särskilt orutinerade, agerar inte så. Om de missar ett skott, laget tar offesiv retur och bollen åter hamnar i spelarens händer, har de inte modet att skjuta igen. Inte ens om skottet är vidöppet. Kausaite vågar och det kan göra hela skillnaden.
Alla våra stora ligacoacher och andra med lång och gedigen erfarenhet till trots, är det en ungdomstränare från Norrbotten som är vår mest internationellt meriterade coach. Ett EM brons och ett VM silver är det ingen annan som kan matcha. Mikael Johansson från Luleå hade förmånen att under 2006 och 2007 leda vårt starka flicklandslag av årgångarna 88 och 89 till de framgångar som hittills är toppen av det som svensk landslagsbasket presterat, framgångar som på ett helt nytt sätt än tidigare placerat Sverige på den internationella basketkartan. Minnen och intrycken från de stora turneringarna har givetvis också påverkat Micke själv, nästan så att man tycker sig märka en spricka i den annars så norrländskt lugna fasaden, men bara nästan.
- Det var halvlipen när man såg den svenska flaggan vid sidan av de andra nationerna på EM och VM säger Micke när jag för frågan på tal. Det var nästan som att flyta på en osannolik svallvåg.
Motsägelsefullt och unikt
Foto: Tapio Joulamo
Mikael Johansson
Mannen, myten, legenden är begrepp som man skulle vilja klistra på honom, och på något sätt är han redan på väg dit, trots sina unga år. Inte ännu fyllda 37 har han redan upplevt mer än de flesta coacher kommer att kunna göra under sin karriär. Det är faktiskt något mytiskt över honom, något motsägelsefullt men samtidigt unikt. Det är på sätt och vis osannolikt att se just honom på den internationella scenen, men ändå finns han där i händelsernas centrum när det hettar till, och tar klivet från sin trygga tillvaro i Luleå där han jobbat sedan 2004, och ägnat sig åt att utveckla spelare. De som känner Micke vet att hans trygghet finns i den norrländska myllan, i värvet och vissheten om det han är bäst på, att lära ut spelet. Det är lika problematiskt att föreställa sig honom som den yvige ligacoachen, men kanske dyker han ändå upp i ligan en dag. Han håller det i alla fall inte för uteslutet. Bara det rätta tillfället dyker upp.
Kanske är just kombinationen av å ena sidan Mickes enkelhet och vardagliga lugn, och å andra sidan viljan att prestera och utveckla, en bra grogrund för en svensk framgångsmodell. Min egen övertygelse är i alla fall att nästa kliv bara kan tas om man hittar ett sätt att arbeta som skapats enligt svenskt mönster, som passar våra egna kynnen och sätt att fungera. Vi kan inte skapa den genom att lägga kalkerpapper på andra länders framgångsrecept.
Luleå är hemma Tills vidare jobbar Micke i alla fall vidare på basketgymnasiet i Luleå och tränar ungdomslag i BK Vråken, fast utflykter har det blivit för honom också. Han pluggade till lärare under tre år i Växjö och gjorde sedan en sejour som coach i Södertäljes organisation, men mitt uppe i det fick han chansen att ta sig an BG i Luleå och möjligheten att återvända hem, och den tog han. Sedan dess har vi inte sett honom på sydligare breddgrader, utom när han är ute och reser med sina lag, och när han är med landslaget förstås, på läger och turneringar.
Nytt landslag, nya utmaningar Inte helt oväntat blev det Mikael Johansson som fick förtroendet att anföra den coachtrojka som ska leda vårt D U18 landslag i sommarens EM slutspel i Södertälje. De övriga två i coachstaben är Fredrik Joulamo från Lund och Anna Höglund från Sundsvall. EM arrangemanget i juli blir en viktig händelse för svensk basket och dambasket i synnerhet. För första gången, sedan ungdoms EM antog den nuvarande formen, står Sverige värd. Det är nu det ska tas ett ytterligare steg framåt på den internationella scenen och förhoppningsvis kommer positionerna på hemmaplan också att förstärkas. Det är dags att utnyttja och bygga vidare på de framgångar som skapats av våra ungdomslandslag på senare år.
Förberedelserna och uttagningarna inför sommaren är i full gång. Ett läger ar avklarat och dagarna efter Scania Cup genomförs ett tvådagars läger i Södertälje för att testa spelare. Sedan följer flera läger och NM i Solna för att utkristallisera de 16 av vilka 12 slutligen ska tas ut att representera Sverige under EM. Totalt får cirka 30 spelare chansen att visa upp sig för landslagscoacherna under resan mot slutspelet. Ett väldigt viktigt steg i förberedelserna uppstod när Sverige fick chansen att vara med i en turnering i Frankrike, där motståndet inte går av för hackor. Övriga deltagande landslag är Ryssland, Litauen, Frankrike, Tjeckien, Belgien, Kina och Australien.
Hopp om framgång finns Micke menar att hans nya landslag har stor kapacitet och att det finns förhoppningar inför slutspelet.
- Laget är mer atletiskt och har en större bredd än tidigare upplagor säger han. Många av spelarna har redan varit med i stora sammanhang och vunnit mot stora nationer. Bland annat slog ju det här landslaget Ryssland under förra årets EM. Det är rimligt att räkna med att komma bland de sex bästa, säger Micke.
Själv anar jag att han har lite högre förhoppningar än så, men väljer att inte dra upp förväntningarna i onödan. För med Micke vet han aldrig. Han är trygg i det han gör och kan, och finner ingen större anledning att orera och bre ut sig. Tids nog, vilket i det här fallet betyder 2-12 juli i Södertälje, är det upp till bevis. Då står han där, den unge mannen från den karga Norden, framför sina trupper, redo för batalj.
När det är påsk ska man vara snäll. Även jag ska försöka, trots att det kanske inte håller hela helgen. Att vi ibland är elaka och kanske skäller på andra har sina förklaringar. Man kan ju kontemplera över saken en stund. Varför skäller t ex basketcoacher så ofta?
Det är coachernas spel Basketball is a coach's game. Kanske finns ingen idrott där tränaren är så i centrum som inom basketen. Allerstädes närvarande, alltid i centrum och ofta med monumentala egon och stort engagemang struttar de längs sidlinjen som vore de den sjätte spelaren. Många har vittnat om hur uppslukade de blir av sitt värv och vilken fokusering det kräver, för kraven är stora, från omgivningen och inte minst dem själva. Att sätta sig själv i händelsernas epicentrum gör att man inte kan komma ifrån kraven och med dem kommer ansvar. Ansvar mot spelare, förening, publik, media och alla andra som intresserat följer händelseutvecklingen.
Allt förändras vid match Coacher hanterar trycket på olika sätt. Medan vissa är direkt kalmerade tar det för andra uttryck i ett oavbrutet skällande. Man kan undra varför. Ett sätt att förklara det är att förstå skillnaden mellan träning och match. Att coacher gillar träningar är inte så konstigt, för under träningen har coachen fullständig kontroll över spelarna och vad som händer. Med matcher är det annorlunda. Helt plötsligt finns det ett motståndarlag och dessutom några domare som stör bilden och ser till att saker och ting som inte borde hända faktiskt sker. Under träningar är coacher i allmänhet samlade, lugna och metodiska. När det är dags för match genomgår många mer eller mindre en personlighetsförändring, skriker, skäller och gestikulerar åt allt och alla (ofta den egna bänken av någon underlig anledning). Orsaken är främst frustratation på grund av bristande kontroll. Man kan inte längre styra skeendet som man vill, och det gör ont. Nån j-l måste ju få sota för det. Varför inte domarna, de usla bastarderna, eller kanske de egna spelarna? Det är inte lätt att tappa kontrollen.
Varför bekymra sig om domarna? Själv har jag slutat bry mig om domarna, eller rättare sagt deras misstag. Jag bryr mig om och beundrar domarna för det de gör och för att de ställer upp, men de retar inte upp mig. Undantaget är möjligen de som uppvisar ett bristande engagemang. Det är ju ett faktum att det finns "bra" domare och "mindre bra" domare , precis som det finns bra och mindre bra spelare. Allt annat vore konstigt. Vi tycker att det helt OK att en spelare är sämre än en annan, men accepterar inte att det är precis samma sak med rättsskiparna. Att döma är ingen exakt vetenskap och så länge vi inte har robotar som dömer så får vi leva med det vi har. Dessutom accepterar vi en massa misstag från spelarna, som hela tiden kastar bort bollar, gör stegfel, missar skott etc. Men domarna då? Är inte den rätta inställningen, som någon sa, att redan innan match förutsätta att domarna kommer att göra ett antal misstag, precis som spelarna? Livet blir liksom lite enklare på det sättet, men alla vill eller kan inte acceptera det. Coacher har visserligen ofta subtila skäl att skälla på domaren. Ett skäl är att man tycker att det hör till coachrollen att påverka domarna (ledande coacher säger det helt öppet). Ett annat är att man vill använda domarna för att i någon mening mobilisera det egna laget (ser ni vad dum han är mot oss, det är vi mot hela världen). Oavsett varför det skälls så mycket på domarna, snyggt är det inte. Frågan är om det ens hjälper.
Beröm är bättre än skällning Att ge sig på spelare är dålig psykologi. För det första är ju spelarens prestationer i någon mening resultatet av vad coachen lyckats förmedla till spelaren under otaliga träningar. Skäll på spelare är alltså i hög grad frustration över det egna misslyckandet. För det andra vet ju att alla att beröm fungerar bättre som motivator, även om man som ledare naturligtvis också måste ge kritik och feedback. En som var mästare på det här var den kände fotbollstränaren Bob Houghton. Hans spelare har berättat att Houghton öste beröm över spelarna när de hade gjort något bra. Om Bob var tyst i omklädningsrummet i halvtid visste alla att det inte hade varit bra. Mer behövdes inte, definitivt inte skällning.
Den obehagliga dubbelbindningen En spelare behöver känna förtroende från sin coach för att prestera optimalt. Om förtroendet inte finns där borde inte coachen och spelaren finnas i samma lag. Det betyder dock inte att mängden förtroende måste korellera med minuter speltid. Det kan lika gärna handla om att spelaren har en viss roll, kanske i en viss position eller som backup för någon annan spelare.
Att ha förtroende för någon är det samma som att tycka om, för den man tycker illa om kan man inte ha förtroende för. Coacher i allmänhet försöker skapa förtroende och skickar därför signaler om att man tycker om spelaren. Problemet uppstår om man samtidigt visar elakhet. Inom socialpsykologin kallas det här för dubbelbindning och kan leda till ett mycket obehagligt tillstånd för mottagaren. Ett vanligt exempel på dubbelbindning är mamman som talar om för sin dotter hur söt och snäll hon är, för att i nästa ögonblick ge barnet en örfil för att hon har smutsat ner sin nytvättade kjol. Det leder till förvirring. Vilka signaler skickar auktoriteten till mig? Är jag snäll eller dum? Ett uppväxande barn kan ta skada av dubbelbindning. En vuxen person, eller professionell spelare, tar nog inte skada, men ett är säkert. Det förbättrar inte prestationen.
Kvalet till damligan är nu över och efter alla försök till "objektiva" matchreferatär det dags att subjektivt analysera varför det gick som det gick.
Inte helt överraskande drog ligalagen Eskilstuna och Umeå de längsta stråna, även om det var med visst besvär. Än en gång visade det sig hur svårt det är att ta steget upp, hur gärna än många vill att det ska bli lite förnyelse. Kommande säsong blir fjärde raka med exakt samma lag i damligan. Det är svårt att se hur det ens ska vara möjligt för ett lag från ettan att ta steget upp med nuvarande regler. De som får stå med skammen för det system vi har idag är förbundet och dess tävlingsutskott samt damligaföreningen. Om de tror att vårt nuvarande system gynnar utvecklingen för svensk dambasket lurar de sig själva, men det är inte mycket vi andra kan göra åt saken. Bara spela med i spelet.
Även om ingen från Eskilstuna eller Umeå håller med anser många att det var tråkigt att inte Sallén och/eller Eos lyckades i kvalet. Damligan behöver vitaliseras, men det viktigaste är att lagen från Lund och Uppsala är sådana som vi skulle behöva på den högsta nivån. Två universitetsstäder, lokaliserade i bra regioner, med stor förmåga att attrahera intressanta spelare. Både Uppsala och Lund har också långa baskettraditioner samt fina verksamheter med bredd som utvecklar spelare. Där slutar dock likheterna.
Bra satsning men tunt lag Sallén var nära att ta steget upp, men föll på målsnöret. Laget har hållit en hög lägstanivå, men den bistra sanningen är väl att Sallén varken hade laget eller spelet för att ta sig till damligan. Trots allt var de nära att lyckas med en blandning av vilja och rent flyt. Laget var i stort sett uträknat redan i förkvalet liksom i ett par av de inledande kvalmatcherna men kämpade sig tillbaka på ett remarkabelt sätt och vände hopplösa underlägen. Efter tre inledande segrar i kvalserien lyckades man dock inte slå spiken i kistan.
Sallén värvade inför säsongen en amerikanska som betytt oerhört mycket för laget, och lyckades nästan av en slump knyta till sig den ännu viktigare Kristina Tattersdill när norskan sökte en plats att studera på och råkade välja Uppsala. Problemet har varit att det svenska materialet varit för tunt. Som förening har dock Sallén gjort mycket rätt. Man har varit helt tydliga i sin elitsatsning. Sallén Dam är en egen förening, vilket innebär att man är ekonomiskt "oberoende". De pengar man drar in kan användas helt och hållet till laget samtidigt som inte behöver riskera att ta resurser från ungdomar och annan breddverksamhet. Klubben har ända från säsongstarten varit solklar med budskapet att damligan var målet. Visionen har vart klar och den har kommunicerats med en mun. Av ledning, coach och spelare. "Vi ska bara upp". Alla resurser som varit tillgängliga har satsats på just detta och har hjälpt till att bygga upp ett självförtroende som var nära att ta dem hela vägen. Att man inte lyckades och inte fick fram de rätta resurserna är en annan sak.
Hedervärt men förvånande Med Eos är det annat och det är en längre historia. Stora delar av basketsverige gråter en skvätt för klubben som på nytt var så oerhört nära att greja det men åter misslyckades. Jag vet inte hur många coacher, ledare och även förbundsrepresentanter som sagt till mig att Eos borde gå upp och skulle behövas i damligan, men det hjälper föga. Istället väntar en ny säsong i södra damettan, men kommer alla spelare att orka? Man förstår om det inte känns inspirerande att ännu en säsong sitta ändlösa helgdagar i spelarbussen och åka till diverse sydsvenska orter för att spela tio minuter och vinna med 40. Varför har det då blivit som det blivit?
Eos är på många sätt en föredömlig förening. Det finns engagemang, bra tränare, bredd och ambitioner. Klubben är enormt bra på spelarutveckling och producerar fler landslagsspelare per capita än någon annan förening. Föreningen har en stark värdegrund och försöker hela tiden utveckla verksamheten. Ett exempel är en nystartad coachskola som också attraherar ledare från andra Skåneklubbar. Förklaringarna till att man inte lyckas ta klivet upp i damligan måste sökas på flera håll. Att laget var för överlägset i serien, ovana vid hårda matcher och att man inte lyckades vara bäst när det gäller, är sant, men räcker inte som förklaring. Klubbens största misstag var att man återigen chansade och "trodde" att det svenska materialet skulle räcka för att nå ligan. Det är förvånande att man inte lärde sig något av förra årets kval och tidigt tog beslutet att skaffa ett par starka importer. Inget lag i ettan klarar av att gå upp med svenska spelare. Det är importerna som avgör. Så är det bestämt i svensk basket och så lär det förbli. Eos måste finna sig i att acceptera den modellen, men har valt att låta bli. Man gjorde dock en chansning med en sen värvning av Chinata Nesbit, som tyvärr snabbt gick sönder och blev en belastning för laget och klubben. Eos tro på det svenska materialet är hedervärd men inte hållbar. Istället illustrerar det klubbens dilemma.
Bristande elitkultur och ledarskap Den viktigaste anledningen till misslyckandet är att klubben saknar elitkultur och en ledning i föreningen som är tydlig, prioriterar för damligan och går i täten för en ligasatsning. Faktum är att klubbens styrelse inte står bakom damligasatsningen på det sätt som behövs. Ingen dock kan ifrågasätta klubbens prioriteringar i sig. Vill man fortsätta fördela miljonöverskotten från Lundaspelen på ett "solidariskt" sätt inom föreningen så är det OK. Vill man fortsätta vara en klubb som fortsätter producera talanger och inget annat, i likhet med Blackeberg, Lidingö med flera, så kan man inte klandra Eos för det. Sådana föreningar behövs också.
Vad man däremot inte borde göra är att halvhjärtat säga att "nu ska vi upp i damligan". Problemet är att Skåne behöver ett elitlag och svensk dambasket behöver klubbar som Eos i högsta serien. Att klubben inte gjort den rätta satsningen är också orättvist mot spelarna. Många av klubbens talanger platsar redan nu i ligan och borde ha rätt att spela där. Klubbens styrelse får ta det största ansvaret för misslyckandet. Det är föreningarnas styrelser tillsammans med klubb- och elitcheferna som ska skapa visionerna, fastställa målen och mobilisera de nödvändiga resurserna. Spelarna och coacherna är bara redskapen som ska se till att målen förverkligas. I Solna är det inte Salminen och Bergman som drar upp riktlinjerna, fastställer färdriktningen och ordnar resurserna. Det är det sådana som Marklund, Sjögren och styrelsen. I Södertälje är det P-O Fahlander, Östh, Witzell med flera. I 08 Stockholm är det Ryan, Grönlund & co, inte Jonte och Härd. Och så vidare.
All heder åt Eos för deras fina verksamhet, men vill man upp i högsta serien behövs andra tag.
Umeå och Eskilstuna klarade kvalet och behöll sina platser i damligan. Förlorade gjorde inte Eos och Sallén. Det gjorde svensk dambasket.
Damligans slutspel är nu inte långt borta och samma sak med kvalet till damligan. I motsats till herrarnas liga är ju inte damligan stängd och reglerna föreskriver att de två sämst placerade lagen i grundserien ska kvalspela mot två lag från damettan. Kvalet genomförs i en serie där alla lagen möts hemma och borta.
Nu har det ju uppstått ett läge där tre lag från damettan har anmält sitt intresse för att ta steget upp, varför det måste till ett förkval som ska eliminera ett av lagen. Detta förutsätter dock att Stockholmspolisen vinner en av sina återstående två matcher. Förkvalet kommer att genomföras under helgen 13-15/3 i Lund. Lagen möts då i en enkelserie med följande spelschema.
Fredag 13/3 kl 19:00 IK Eos - Stockholmspolisen
Lördag 14/3 kl 15:00 Stockholmspolisen - Sallén Basket
Söndag 15/3 kl 13:00 Sallén Basket - IK Eos
Förkvalet blir ovisst Det enda man med säkerhet kan säga om förkvalet är att det är osäkert hur det går. Det är svårt att värdera och jämföra toppen på de båda serierna och dessutom kliver ju nya spelare in i lagen när det nu är dags för kval.
Eos har förstärkt laget med amerikanska Chinata Nesbit som kommer att tillföra mycket kapacitet. Laget i övrigt är starkt på alla positioner och definitivt bättre än förra året. Maria Gültekin har t ex utvecklats i sitt guardspel. Helen Findley, Joanna Ausmann med flera har tillfört tyngd och rutin. Laget spelar med speed och är faktiskt ett av landets längsta damlag med tio spelare på 180 eller mer i truppen. Konkurrensen om platserna är hård. Tre spelare från U18 landslaget och två andra med ligarutin hamnar sannolikt utanför förstauppställningen. Eos har krossat allt motstånd i södra damettan vilket inte bara är av godo. Laget har haft alltför få tuffa matcher, men har en viss fördel av kvalerfarenheten från förra året. Eos får finna sig i att vara knappa favoriter i förkvalet i kraft av hemmaplan.
Sallén har spelat hela säsongen med två importer och tagit en klar serieseger. Laget har mycket längd, är fysiska och har haft ett riktigt bra skytte och försvar under säsongen. De är tunga att möta och kontrollerar oftast returtagningen. Salléns nyckelspelare är forwarden Kristina Tattersdill, insidespelaren Lacey Haughian samt Malin Lundgren, som gått från klarhet till klarhet under säsongen. På sista tiden har spelet dock gått halvknackigt för Uppsalalaget. Det har blivit några knappa segrar och även en förlust mot Tälje Basket. Orsaken kan vara viss nedträning inför väntande uppgifter. Bakplanen är Salléns svaga punkt. Där har Sanna Nilsson varit alltförför ensam. Man har dock lyckats knyta till sig den förra Uppsalaspelaren Felicia Nekmouche, som gjort ett par år på college i USA. Var hon står form- och träningsmässigt är dock osäkert.
Ett möjligt utropstecken är Stockholmspolisen som överraskande för många nu satsar på högsta serien. Efter lagets knappa förlust mot Sallén senast svor coachen Oskar Kotsalainen på att de tar Sallén nästa gång. Det återstår att se, men laget har fått en rejäl förstärkning precis innan transferfönstret stängde. Polisen har lyckats värva sin förra adept Camilla Fagerberg, som gjort en oerhört stark ligasäsong i Jämtland. Man har också licensierat den förra landsslagsspelaren Nina Bärlin som just nu kanske inte är i optimal matchform och inte kan ansluta till laget förrän dagarna innan förkvalet, samt dammat av den egna spelaren Sanna Norén som backup. Sanna har varit borta ett år p g a barnafödande. Fagerberg kan bli tungan på vågen för Polisen, som hittils saknat en skjutande forward men i övrigt har en bra balans i laget. Polisen är t ex tunga inside med Amanda Zahui och Alma Yttergren i spetsen och har en av seriens bästa guards i Olga Kjellsson.
Med tanke på osäkerheterna ska jag låta bli att tippa utgången av förkvalet. Ett kval är ju alltid ett kval, för att använda en gammal klyscha. Man kan nog ändå räkna med att någon bomb kommer att brisera under förkvalshelgen.
Kvalet till damligan inte sportsligt I damligan är det nu klart att det är Eskilstuna och Umeå som tvingas kvala. Det är naturligtvis en pärs för ligalagen att behöva genomlida ett kval mot två segervana och hungriga lag från ettan. Vanan från det högre tempot och tuffare motstånd i den högsta serien talar dock för ligalagen. Kvalet avgörs, med preliminär början 18/3, på ligalagens villkor och det skall de vara ytterst tacksamma för. Normalt i öppna serier är ju att någon automatiskt åker ur och någon annan flyttas upp. Dock inte i dessa sammanhang. Det officiella skälet som anges från förbundshåll är att lagen från ettan sportsligt måste visa att de kan slå ligalagen. Om det är sportsligt kan man dock diskutera, när ligalagen hela säsongen spelar med en typ av förutsättningar och lagen i ettan med en annan. Det enda rätta och mest sportsliga hade givetvis varit att ligalagen skulle visa att de kan slå lagen från ettan på de senares villkor, precis som man gör i Danmark och på annat håll.
Vi får återkomma till själva kvalet efter att förkvalet är genomfört. Att i nuläget börja tippa utgången låter sig knappast göras. Vi vet ju inte ännu vilka lag som kommer att vara med. Andra har dock redan satt ut hakan, så håller jag med Zlatan när han tippar att det blir Eskilstuna och Sallén som tar de två platserna i damligan? Ingalunda.
Vår följetong om DU 18 landslagets förberedelser inför EM i Södertälje i sommar fortsätter. Den här gången handlar det om landslagets fysios, en roll som fått allt större betydelse. Fysio är egentligen ett icke existerande begrepp. De flesta som jobbar med den här typen av frågor är sjukgymnaster, men där finns också några chiropraktorer och naprapater. Uppgiften kan sammanfattas som att man arbetar med att minska risken för skador, med att öka och ge spelarna förutsättningar för en bättre prestationsförmåga , samt inte minst, och tyvärr, med arbeta en hel del med rehab efter skador och olika ingrepp.
När landslagen är samlade för träning eller match sköter lagens fysios t ex all uppvärmning och nedjoggning, genomför fystester och ger spelarna inviduella övningar för att förbättra svagheterna och sköter förstås om dem som har skavanker. De fyller ofta också en viktig social roll för gruppen och dess sammanhållning. Alla våra landslag, även på ungdomssidan, har numera egna fysios. Det är en satsning som har visat sig nödvändig för den svenska basketens utveckling eftersom våra spelare i internationell jämförelse har den största bristen just vad gäller fysisk förmåga.
Malin, viktig kugge och en av kunskapsbärarna DU 18 landslaget har två fysios, Malin Larsson och Sandra Reeds-Stenström. Jag träffade Malin under en helg då hon tillsammans med damlandslagets fysio, Jörgen Sandberg, genomförde clinics under benämningen "Basketsmart - förebygg skador och prestera bättre". Den kunskap som Jörgen, Malin och andra i samma roll besitter, blir verkningslös för basketsamhället om den inte når ut till distrikt, ledare, spelare och coacher. De nödvändiga program, metoder och övningar som de förmedlar måste tillämpas regelbundet för att ha effekt. Då räcker det inte med de insatser som görs vid landslagens sammandragningar. De båda, och andra, är därför ofta ute och missionerar om "Basketsmart", ett arbete som båda gör utöver sina ordinarie uppgifter. De brinner verkligen för sin sak och "offrar" det mesta av sin tid på att föra ut den ack så viktiga kunskapen.
- Fritidsproblem har jag inte alls, berättar Malin. Jag har t ex inte varit på bio på tre år!
Det råder ingen tvekan om att deras kunskapsspridning är välkommen och välbehövlig. Mottagandet från deltagarna på deras clinics är entusiastiskt och gör att de hittar motivation att fortsätta. Den helg som jag följde Malin och Jörgen i Lund hade de clinics, teori varvat med praktiska övningar, oavbrutet för intresserade grupper, från fredag eftermiddag och långt in på söndagen. Medan de "ändå var där" passade de på att fystesta spelare och ge dem individuellt anpassade råd!
Foto:
Malin Larsson, fysio för DU 18 landslaget.
Malin hamnade i landslagsjobbet för drygt tre år sedan. Medan hon gick på sjukgymnastutbildningen tog hennes eget idrottande slut på grund av en besvärlig knäskada. I samband med behandlingen kom hon i kontakt med damlandslagets läkare Lars Ekström och på den vägen är det. När Malin inte jobbar med baskettjejerna driver hon en egen sjukgymnastikverksamhet på en sport- och rehabklinik i Bromma, där hon inte bara tar emot idrottare utan patienter med allt från geriatriska besvär till nyopererade. Mest jobb har hon ändå med unga idrottspatienter. Malin deltar också i ett forskningsprojekt i Svenska fotbollsförbundets regi där ämnet är knäkontroll. Hon föreläser också ofta på fotbollsklubbar om akut omhändertagande vid skador och just knäkontroll.
Den grundläggande fysen är en brist Rörelseanalysen är en central del när det gäller fysions jobb med spelarutveckling. Basketlandslagen använder ett testbatteri som är utformat och utvecklat på elitidrottscentrum på Bosön, ett arbete som Jörgen Sandberg, genom sin tjänst på Bosön, är delaktig i. På elitidrottscentrum pågår ett kontinuerligt arbete med att utvärdera och utveckla rörelseanalysen för att idrotten skall få ut maximalt av det.
"Knä över fot" vid landning och i rörelse på planen är t ex ett begrepp som ständigt upprepas på clinicen. För damspelare tycks dessa frågor ha en större betydelse än hos manliga. Ett skäl är att kvinnor av naturen har ett bredare bäcken vilket gör att de har en större vinkel mellan lårbenen och underbenen. Detta gör att tjejer, om de inte jobbar med saken, får en ur fysiologisk synpunkt, sämre position vid landning efter hopp och vid stopp. Tjejernas generellt sämre muskelstyrka och obalans mellan lårmusklernas fram- och baksida är andra ogynnsamma faktorer. Korsbandsskador är tre gånger vanligare hos tjejer jämfört med killar och det tar avsevärt längre tid för dem att komma tillbaka efter operationer. När jag frågar Malin vad DU 18 landslaget har det största behovet av och var de största bristerna finns, tvekar hon inte på målet.
- Det är samma sak som för andra baskettjejer och basketspelare i allmänhet. Spelarna börjar tidigt specialisera sig på den idrott de väljer och har inte fått den grundläggande och basala fysiska träningen som är så viktig. Det här har delvis att göra med det begränsade urval vi har i vårt land. Vi kan inte välja och vraka bland de fysiska praktexemplaren som i många andra länder. Vi får helt enkelt spela med det vi har. En annan faktor är livsstilen. Barn leker inte längre de naturliga lekar man gjorde förr, som gav en naturlig styrka och kondition. Istället är fritiden väldigt stillasittande i dessa IT tidevarv, berättar Malin.
Vårt arbete ligger långt framme Det verkar alltså som om alla de trista gymnastiklektioner man hade när man själv var ung fyllde en viktig funktion. Skolidrotten idag handlar om mer lustfyllda aktiviteter och inte skeppsbrott, klättra i ribbstolar och annat. Det är ganska paradoxalt att trots all utveckling som sker på olika plan i samhället så missar vi att tillgodose några av de mest grundläggande behoven. Det är ett pris vi får betala idag och det är bland annat därför som Malins och andra fysios arbete är så betydelsefullt. Dock, inget ont som inte har något gott med sig. Just faktumet att vår relativa underlägsenhet i en internationell jämförelse är så uppenbar har gjort att vårt land ligger långt framme avseende forskning, analyser och tester. Jörgen Sandberg menar till och med att vi är ledande i det här avseendet.
Det här är en kunskap som så många som möjligt borde ta till sig. När det gäller Malin, Jörgen och andra finns i alla fall inget som stoppar dem. De är beredda att dela med sig.
För Malin väntar närmast Norrköpingslägret med DU 18 i april, då landslagstjejerna ska genomgå det testbatteri som våra landslag använder sig av. Det handlar om att bedöma kvaliteten på spelarnas rörelseutförande. Efter genomförd test får spelarna övningar och råd om hur de skall förbättra sina svagheter. Vid kommande sammandragningar görs uppföljningar och återtestning följande år. Allt för att spelarna på ett så bra sätt som möjligt skall klara av träna och spela optimalt.
Man brukar säga att två saker är de viktigaste i statistiska sammanhang. Reliabilitet och validitet. Det första handlar om riktigheten i det man mäter. Om det står i statistik- formuläret att Olle har tagit tio returer när han i själva verket tog tolv så saknar mätningen reliabilitet. Validitet handlar om något annat. Mäter man verkligen det man avser att mäta? Om man vill se ifall Lisa skjuter bra så är väl hennes skottprocent en bra mätare för det och mätningen valid.
Statistiken ger inte alla svaren Som många andra kastar jag mig girigt över statistikblanketten efter varje match jag ser och inte minst efter de matcher jag inte ser, men precis som många andra har jag funderat mycket över statistikens reliabilitet och validitet inom idrott i allmänhet och basket i synnerhet. De sista 20 åren har idrottsvärlden fullkomligt exploderat i statistikfrossa, men vad säger all denna information oss? Låt oss lämna reliabilitetsaspekten, för den kommer alltid att variera på grund av den mänskliga faktorn, och låt oss ägna oss åt validiteten. Om vi tror att vi får alla svaren genom att titta på statistiken så lurar vi oss själva. Ta t ex en match man inte har sett. Man kan stirra sig blind på statistikformuläret utan att bli klokare tills man får höra av någon som var där att den och den gjorde en kanonmatch, trots att vi inte kunde läsa ut det av blanketten. Det här säger oss att vi saknar kunskap om hur vi ska värdera spelet och spelarna, och deras betydelse. Rättare sagt, vi har inte all kunskap vi skulle vilja ha för att ta rätt beslut. Framför allt kan vi inte omsätta det vi ser i statistiska fakta.
Rockets inne på ett nytt spår Jag läste häromdagen en artikel i The New York Times som Dan Larsson från Solna tipsade mig om (tack Dan), och som handlar om precis de här sakerna. Artikeln är skriven av journalisten och författaren Michael Lewis. I centrum för berättelsen står NBA laget Houston Rockets och en av lagets spelare, Shane Battier.
Det Rockets har gjort är egentligen att gå utanför boxen och på initiativ av ägaren Leslie Alexander försöka omvärdera själva spelet och hitta in på ett vinnande spår. Precis som alla andra kloka ledare insåg Alexander, när motgångarna var som störst, att man måste göra något nytt, på något nytt sätt, för att skapa framgång. Alla data fanns någonstans och datorerna för att analysera dem fanns. Nu gällde det bara att analysera på ett annat och mer progressivt sätt än tidigare.
Ägaren tillsatte ett helt nytt team för uppgiften och den som valdes för att leda jobbet var unge Daryl Morey som var anställd av Bosten Celtics och mer specifikt arbetade med att hitta nya metoder för att värdera spelare, ett arbete som han nu fick möjlighet att utveckla i en större skala i Houston Rockets.
Att hitta rätt spelare Exakt vad Morey och hans stab gör, och hur de gör det, är höljt en smula i dunkel, men utgångspunkten är att det lag som står på planen är större än summan av de enskilda spelarnas förmåga. Det handlar inte om att hitta de stora stjärnorna, de som kan göra 20-30 poäng per match. Dem har man koll på och den kapaciteten hade redan Houston i Yao Ming och Tracy McGrady. Den spelarkategorin behövs, men man har inte råd med hur många som helst. Dessutom är de inte bristvaran. Den kritiska faktorn är de statistiskt sett undervärderade spelarna, de som har kvaliteterna som är svåra att mäta med vår vanliga statistik, men som gör att summan av 1+1+1+1+1 inte blir fem utan sex. I en vid mening handlar det om hur man tar tillvara lagets intressen kontra individens. Morey säger att den som uppfann vår boxscore borde skjutas, för den ger inte meningsfull information. Några exempel:
- Att en spelare gjort många poäng innebär inte nödvändigtvis att han har hjälpt laget på bästa sätt.
- Att värdera en spelares returtagningsförmåga kan inte bedömas på basis av hur många returer han tog, utan på sannolikheten att laget ska få returen när ett missat skott hamnar i området där spelaren befinner sig.
- Att blocka skott har inget större värde för laget om bollen går över linjen och leder till inkast för motståndarna (vilket det ofta gör).
- Ett missat skott är ett missat skott i statistiken, men det viktiga är om skottet togs i ett bra läge eller inte.
Hur skulle du själv göra om du skulle vilja komplettera ditt lag med den/de rätta spelarna? Gå på intuition eller försöka använda data som kanske bara delvis finns, och om de finns, inte ens har sammanställts på det sätt som du skulle behöva? På några grunder sammanställde i alla fall Morey, som det första han gjorde, en lista över 15 prospects, alla i kategorin undervärderade i vanlig mening. Högt på den listan, och den som slutligen värvades, var Shane Battier. Valet av Battier ger oss en del ytterligare ledtrådar till Rockets och Moreys tänkande och idéer.
Battier, ett unikum Shane Battier gick på Duke, där han vann NCAA år 2001 och blev vald till landets bäste college spelare. Han blev draftad av Memphis Grizzlies men hamnade alltså senare i Houston Rockets. Rent statistiskt är Battier en medelmåttig, om inte usel, NBA spelare. Han snittar sju poäng, fem returer och två assists. Han har aldrig varit i närheten av All Star laget i NBA och kommer förmodligen aldrig dit heller. Morey säger att Battier inte kan dribbla, han är långsam och han har ingen vidare kroppskontroll. Han har uppenbara svagheter men en nästan osynlig uppsättning enorma styrkor. Med Battier i laget är Houston ett lag som kan vinna mästerskapet. Utan honom blir det platt fall. Hur hänger det ihop? Vad är det Houstons stab ser hos honom som andra inte ser?
Ända sedan ungdomsåren har Shane Battier haft ett rykte om sig att ha en otrolig förmåga att göra andra bättre genom sitt agerande på planen. Alla vittnar om hans smarthet och intelligens och hur han använder sina förmågor för att göra laget bättre. Han är osjälviskheten personifierad. När Battier är på planen blir lagkamraterna bättre och motståndarna sämre, enligt uppgift t o m i hög grad. Av någon anledning förbättras medspelarnas returtagningsförmåga när Battier spelar och de bästa poänggörarna i NBA har konsekvent lägst procent mot Rockets, därför att Battier själv alltid försvarar på sådana som Bryant, James och Ginobili. Matchresultaten talar för sig själv. När Battier kom till Grizzlies hade de haft en 23-59 säsong. Det vändes till 50-32. Houston var 34-48 när han kom dit. Första året slutade 52-30 och nästa 55-27. Morey kallar honom LEGO, för när Shane är på planen har laget alla pusselbitarna på plats.
Coachens våta dröm Battier verkar helt enkelt vara en tränares våta dröm, en lagspelare som vilken coach som helst skulle ge sin ena arm för. Under förutsättning att man inser hans storhet förstås. Eller rättare sagt, om man förstår att tolka de fakta som ligger framför en men som inte går att läsa ut av den vanliga statistiken. En som aldrig insåg det var Jerry West, som så fort han blev general manager för Grizzlies, gjorde allt för att byta bort Battier, och lyckades också till slut. Vad gör då Shane Battier som andra inte gör, och hur gör han det, för han verkar ju ha en outgrundlig förmåga att vara steget före alla andra. Kanske vet han inte alltid själv hur det går till. Kanske har han en känsla för spelet som inte är så lätt att förklara. Eller också är det så att hemligheterna är hans och stannar hos honom. Här är i alla fall några saker som är typiska för hans sätt att spela.
- Han skjuter inte ofta, men när han gör det tar han bara de skott som har störst sannolikhet att gå i, d v s de bästa.
- I motsvarande grad hittar han ofta lagkamraterna i positionerna där de har högprocentskotten.
- Han orsakar väldigt lite turnovers.
- Vid returtagning tippar han ofta bollen till en lagkamrat istället för att fånga den själv.
- Vid defensiv returtagning lämnar han frekvent sin spelare och hjälper till att blocka ut motståndarnas bäste returtagare.
- I försvaret pratar han oavbrutet och metodiskt med lagkamraterna, prat som från sidan sett verkar sakna mening, men där han hela tiden styr lagets positioner och ser till att alla vinklar är rätt.
- När han försvarar på motståndarnas bäste poänggörare, vilket han alltid får (och vill) göra, försöker han få motståndaren till de positioner där denne har lägst procent. Min uppgift är inte att hindra dem från att göra poäng, utan att göra det så svårt som möjligt för dem, säger han. Han skär av vinklar, styr dem till platser där de inte vill vara, låter dem skjuta efter dribbling om de är sämre på det än att skjuta direkt på pass, etc.
- Osv, osv.
Förberedelser och rätt odds Det som är känt om Battier är hans grundliga sätt att förbereda sig. Han ägnar timmar åt att läsa på om motståndarna och motståndarlaget för att göra klar handlingsplanen. Mycket av Shane Battiers strategi tycks handla om sannolikheter och att precis som en pokermästare, konsekvent hålla sig till den uppgjorda planen. Satsa när oddsen är bäst och sätt in stöten där motståndaren har sina svagheter, och håll sedan fast vid metodiken dag ut och dag in. Problemet är bara att hitta de mätmetoder som gör att man upptäcker den typen av spelare. Morey menar att om man kunde mäta alla de subtila kategorier som Battier är så bra på, skulle han vara i den hundrade percentilen i varenda kategori.
Det är m a o bara att leta på. Houston Rockets verkar i alla fall ha kommit en bit på vägen.
Redaktör Jansson har i sin godhet låtit mig få en fast plats på basketsverige.se att skriva på, inklämd mellan alla bloggare. Bloggar är oerhört populära företeelser kanske för att de är journalistikens svar på dokusåpor. Många skriver dem, många läser dem, formen är fri och de stilistiska kraven obefintliga. Det senare märks ju tydligt...
Min "plats" skulle jag däremot inte kalla för en blogg.
Positiv kritik och skällning Jag kommer här attt skriva mina krönikor med analyser, summeringar, reflektioner och annat som förhoppningsvis är tänkvärt och läsvärt och naturligtvis kritiskt granska svensk basket, dess företrädare och representanter. Det blir inga dagliga uppdateringar och det blir inga nyheter i vanlig mening. De senare kommer att hamna under just nyheter. När jag ändå håller på (det här kanske börjar likna en blogg) skulle jag vilja tacka för all positiv feedback som jag fått på det jag skriver. Att så många hört av sig har överraskat mig men betyder väldigt mycker för en frilansande fritidsjournalists fortsatta arbete. Skäll har jag också fått, främst från förbundshåll, där man tycker att jag är kritisk mot förbundet och bidrar till svårigheten att få folk att engagera sig ideellt. Mitt enda svar på det är att kritisk granskning måste välkomnas av alla. Finns det skit så ska det fram utan att det för den skull behöver bli sensationsjournalistik, för det är inte riktigt min stil. Poängen är att vi alla sitter i samma båt med ett gemensamt syfte, att allt ska utvecklas och bli bättre. Om alla dra sitt lilla strå till stacken blir det nog bra till slut.
Svensk kontra internationell basket Nu till något annat. Alla jag pratar med om när det gäller svensk jämfört med internationell basket är rörande eniga om att vi brister i väsentliga delar. Främst handlar det om fysik och storlek, men också om spelförståelse och teknik. Coacher med erfarenhet från internationellt spel säger att vi är helt chanslösa i individuella match-ups. Våra spelare blir konsekvent slagna i en mot en spelet. Tills vi har "växt ikapp" får vi förlita oss på annat, såsom lagspel, moral och skytte, och att vi har en och annan stjärna av internationellt snitt. Det är bland annat så våra flicklandslag har skapat sina framgångar.
På hög internationell nivå är spelarna så individuellt skickliga i anfallsspelet att det egentligen inte spelar så stor roll vilken typ av försvar man spelar. Motståndarlaget gör ju i alla fall poäng från alla tänkbara lägen. Det lag som har spelarna med den största individuella repertoaren vinner. Anfall är med andra ord bästa försvar. Hur är det på vår hemmaplan då? Här går det fortfarande att vinna genom att vara bättre i försvaret än vad motståndarlaget är i anfall. Varför? För att våra spelare ännu inte har den kombination av fysik och indiviuella skills som de bästa besitter.
Defense i fokus för Solna När dödgrävarfotbollen föddes i Italien på 70-talet var den bärande idén att "släpper vi inte in några mål så kan vi inte förlora". Så går det inte riktigt att resonera i basket, men grundtanken är densamma. Håller vi motståndarna kort i försvaret så ökar chansen att vinna. Försvar är helt enkelt bästa anfall. Det bästa exemplet på det här i svensk basket är Solna Vikings. I en ligamatch innan nyår mot 08 vann Solna efter en jämn första halvlek och enligt vad jag kunde bedöma var nyckeln att Pekka Salminen gjorde exakt rätt val under den andra halvan och spelade exakt de spelare som var rätt för den matchen, i den stunden. Efteråt ville Pekka inte veta av något sådant utan envisades med att Solna hade vunnit för att man i andra halvlek haft rätt fokus i försvaret. När laget har det, menar Pekka, så vinner Solna.
Bäst i försvar men inte i anfallet När jag nyligen hade en pratstund med Södertäljes coachTorbjörn Gehrke berömde han Solna för just deras försvarsspel. Han menar att Solna är det svåraste laget att spela mot eftersom de konsekvent "tar bort" de options som motståndarlaget har i sina anfall. Man tvingar på så sätt motståndarna att hitta andra lösningar och när kreativiteten och skickligheten inte räcker till har Solna motståndarna i ett strupgrepp. För att klara det på det sättet krävs en kombination av saker. Inte bara individuellt skickliga anfalsspelare, som t ex Juha Sten och Lesli Myrthil. Det krävs ett genomtänkt lagförsvar och det måste till en noggrann scouting. Resten är hårt arbete.
Törbjörn Gehrke menar att Solna inte har ligans bästa anfallspel eller anfallsspelare, men att effektiviteten i försvaret gör att de ändå vinner. Det finns statistiskt stöd för det resonemanget. Solna leder för närvarande ligan men gör inte mest poäng framåt. I den tabellen ligger laget femma, men tittar vi på antalet insläppta poäng tronar Solna i toppen med 72.
Det här innebär nödvändigtvis inte att Solna kommer att vinna mästerskapet. Det visar däremot att det går att vinna matcher och serier i försvaret. Det visar väl också att Pekka Salminen vet precis vad han gör, att han har en spelidé som han genomför konsekvent, och att det kan räcka långt att tänka i termer av att försvar är bästa anfall. I alla fall här hemma.
I dessa kristider är det befriande att höra andra tongångar än klagan över ekonomiska bekymmer. Från Stockholmsklubben White Eagles, vars herrlag för närvarande spelar i basketettvåans fortsättningsserie, kommer helt andra signaler.
- Pengarna är inte bekymret, säger Goran Popov, klubbens grundare och starke man. Vårt ekonomiska koncept är annorlunda.
Goran, framgångsrik företagare i kemibranschen är tillsammans med några affärskollegor de som står för den ekonomiska basen.
- Vi väljer att satsa våra pengar på ungdomar och på svensk basket, och ge spelare och coacher möjlighet att leva av sporten, säger Goran. Bättre än så kan det väl inte vara?
När han startade klubben var det med målsättningen att ge svensk basket ett lyft. För det krävs ett lag på högsta nivå i Sverige, men det är inte dit White Eagles siktar.
- Nej, målet är att komma ut i Europa och etablera Sverige internationellt, och vi ska visa vägen. Glöm allt det där med amerikanska förebilder. För att vår basket ska få ett riktigt lyft krävs att våra ungdomar får svenska idoler och därför ska vi spela en basket som står på europeisk grund, med spelare från vår världsdel.
Klubben är en frisk fläkt White Eagles är onekligen annorlunda och fräsch företeelse inom svensk basket och det återstår att nu se hur långt satsningen bär. Även om arrangemangen ännu lämnar en del övrigt att önska har man redan skapat ett stort intresse kring laget. Publiken på hemmaplan består vanligtvis av flera hundra och stämningen är hög. Man är nu mitte uppe i kvalificeringen till herrettan och har bara förlorat en seriematch under säsongen. Vägen mot division ett ser ut att vara spikrak. Att hela tiden ha ett lag som är snäppet bättre än serien man spelar i är en del av strategin för att nå ligan inom ett par år. Goran säger att han och hans kollegor kommer att förse laget med de resurser som behövs för den fortsatta klättringen, men man måste också bygga upp en ungdomsverksamhet värd namnet och skaffa de övriga attribut som krävs för spel i ligan.
Välkomnar svenska spelare När White Eagles grundades var det på serbisk grund, med serbiska spelare och med Gorans och andras kontakter i Serbien som bas för utveckling och samarbete. Goran vill dock inte veta av jämförelser med andra motsvarande invandrarföreningar.
- Vi skall vara en svensk basketklubb, säger Goran, i och för sig grundad av serber, men det är inget mål i sig. Nästa steg i vår utveckling är att få in svenska spelare i laget och jag välkomnar alla som skulle vara intresserade av att göra resan med oss, för vi är fast beslutna att nå dit vi siktar, säger Goran och exemplifierar med klubbemblemet.
Emblemet innehåller såväl den tvåhövdade örnen, en gammal bysantinsk symbol, som det ursvenska tre kronor.
Coach Lundén en viktig pusselbit En betydelsefull pusselbit i klubbens satsning var när man inför säsongen lyckades knyta till sig Olle Lundén som coach. Att få en svensk tränare till laget var en viktig del i Gorans och klubbens strategi. Olle, med tunga meriter som spelare, landslagstränare och ligacoach under tio år, tvekade inte när Goran hörde av sig.
- Jag hade tänkt att bara coacha ungdomslaget som min son spelar i, men den satsning som White Eagles gör och med de ambitioner man har, kunde jag inte låta bli, säger Olle.
Olle Lundén förfogar redan nu över ett lag som enligt hans mening inte skulle göra bort sig i ligan. I laget finns spelare som har meriter från svenska, serbiska och spanska ligan och mer lär det bli framöver. Det senaste tillskottet heter Srdjan Grujic, en bjässe från Serbien som mäter 209 och är en bra bit över 100 kilo tung.
När jag är på besök i Brännkyrkahallen då White Eagles möter Järfälla, gör Grujic debut efter bara två träningar med laget och trots en uppenbar oträning gör han 15 poäng och dominerar inside. Trots att två av Olles största stjärnor är frånvarande denna kväll kör hans lag över Järfälla med 79-45. Guardsen Sormas och Nesanovic är vassa i sina attacker och styr spelet med säker hand. Mest imponerar på mig ändå unge jättelöftet Dragan Damjanovic som visar upp en enorm framtidspotential.
Europeiskt spel är modellen Ute på planen utmärks spelet av naturliga skäl av uppenbara serbiska influenser och publiken jublar i högan sky. White Eagles lockar redan nu fler åskådare i division två än vad de flesta matcher i damligan gör, och förmodligen är det här bara början. Lundéns lag spelar fysiskt, snabbt och variationsrikt, och växlar tufft man-man försvar med en tät zon. I linje med klubbens ambitioner vill Olle att hans lag spelar en europeisk basket.
- Jag hämtar mina influenser huvudsakligen från Euroleague och jag vill få spelarna att spela en internationell typ av spel. Vi kör en del set-plays för man kan inte spela helt fritt, men grunden för vårt spel är att kunna läsa situationer och agera utifrån hur försvaret agerar.
Den moderna typ av basket som Olle Lundén eftersträvar med sitt lag kräver mycket individuella skills av spelarna och en hög grad av spelförståelse, något som Goran Popov stämmer in i.
- I Serbien brukar vi säga att fotboll är en sport för vem som helst, men basket är spelet för de intelligenta.
Örnarnas färd mot höjderna fortsätter. Dagen efter matchen mot Järfälla spelade laget igen och besegrade Eskilstuna med 74-46. Det är svårt att se vad som skulle kunna hindra White Eagles från att ta steget upp till ettan. Fortsättning följer.
Ungdomstid, bekantskaper och varför de små vill vara stora och de stora spela som de små
Mina första stapplande basketsteg tog jag i högstadiet. Vi var några killar i skolan som ville pröva på basket, men det fanns ingen klubb i Tumba, så en teckningslärare som hade spelat lite och en historielärare med estländskt ursprung och viss basketerfarenhet erbjöd sig att lära oss det de kunde. På gymnastiklektionerna blev det inte så mycket basket, men massor av hockey, för idrottsläraren hette Olle Stenar och hade varit med i Tre Kronor som tog Sveriges tredje VM guld i ishockey i Colorado Springs 1962. Jag var väl sådär som hockeyspelare men kom i alla fall med i skollaget, där vår stjärna var den blivande affärsmannen Lars Skarke, mest känd för att under en period ha varit Björn Borgs kompanjon innan deras vägar skiljdes med dunder och brak.
Från gympasalen till ettan Vi tränade basket i en liten gymnastiksal som i och för sig hade korgar men inte var större än en halv basketplan. Efter ett tags träning kände vi oss mogna att anmäla oss till seriespel. I brist på hall blev vi tilldelade Åkeshovshallen som hemmaplan, med Stockholmsmått en rent fruktansvärt lång resa från Tumba. När vi satte oss på tåget för att spela den första matchen mot Central, var dock hela gänget vid gott mod. En i laget var för övrigt Ernst Brunner, som senare gjort sig ett namn som författare och numera håller sig i form med boxningsträning. En riktig idrottskille har han alltid varit och spelade länge ishockey, bland annat under en tid som proffs i Frankrike.
Efter den första matchen var vi inte vid så gott mod, för de stora grabbarna från Central tvålade till osss med 106-18. Vi svor på att göra en bättre match mot dem nästa gång och lyckades med minsta möjliga marginal. Förlusten skrevs till 105-22. Vi fortsatte dock att träna och spela och innan man visste ordet av byggdes en hall med fulla mått därhemma. Coach hade vi fortfarande inte så körde på bäst vi kunde. En kväll fick vi besök på träningen av Janos Fügedi som hade flyttat till Tumba och hört att där spelades någon form av basket. Vi visste att Janos var elitspelare med flera landskamper i bagaget och gjorde vårt bästa för att imponera på honom. Vår lycka visste inga gränser när han bestämde sig för att till följande säsong ansluta sig till oss som spelande tränare. Då började vår vandring uppåt i seriesystemet. Den tog oss till toppen av division ett, men det som kändes som att den största framgången var när vi slog Central med stora siffror fem år efter vårt första möte med dem.
Jag vill vara guard! Janos berättade långt efteråt att han blev förfärad av vad han såg den där första gången han besökte vår oorganiserade träning. Bland det värsta enligt honom var att jag, som var längst i laget, som vanligt härjade på bakplanen och styrde spelet medan kortare killar fick spela nära korgen. Ganska snart hamnade jag alltså i en insideposition, men det var motvilligt, och vi hade många meningsutbyten om saken. Jag har nämligen alltid tyckt att det har varit roligare att slå en öppnande passning eller att dra i ett skott utifrån än att böka inside och stångas om returerna. Född i fel kropp kanske man skulle kunna säga, fast jag brukar trösta mig med att om jag skulle ha spelat på en mycket hög nivå hade jag kanske fått vara guard. Vilken underbar värld då forwards är omkring 210 och insidespelarna 220.
Små som vill vara stora, stora som vill spela som de små Det är lite av basketens paradox att många små spelare skulle vilja vara större eftersom det är en stor fördel att vara det i basket, medan många stora spelare skulle vilja spela som de små därför att de kanske har spelsinnet för det, vill spela med näsan mot korgen och jäkligt gärna vill hålla bollen istället för att be om att få en passning. Det finns också andra aspekter på saken, som en NBA spelare uttryckte det, "Guards like being guards, but they wish they were bigger because bigger men get all the hot ladies, get to ride in the biggest trucks and just all around look cooler". Jag kan inte riktigt säga att jag känner igen mig.
Man kan väl i alla fall säga att spelarnas tekniska förmåga inte nödvändigtvis korrelerar med den position på vilken de förväntas spela. De finns många små spelare som har naturliga och effektiva moves inside likväl som det finns stora spelare med stort spelsinne som är hänvisade till posta up inside och vänta på en passning som kanske aldrig kommer. Ibland funderar jag på om coacherna verkligen utnyttjar det till sin fördel, för sanningen är väl att spelarna nästan alltid hamnar där de hamnar beroende på deras längd. Fast gränser finns det förstås. En riktigt stor spelare är det det ju slöseri att sätta i bakplan och den väldigt lille har inte mycket att hämta under korgarna.
Glädjande tendenser Det gläder mig därför att man i den moderna basketen ser många lag som spelar anfall där spelare av olika storlek roterar på olika positioner. Det kallar jag att utnyttja materialet på ett bra sätt och är också utvecklande för spelarna. Publiken vill se ett varierat spel och att poäng görs inside likväl som utifrån eller på drives, sen gör det inte så mycket om det är den store som skjuter långskottet eller den lille som postar up i tresekundersområdet.
Man skulle kanske ha varit född lite senare och fått spela i ett lag av modernt snitt, för jag tror fortfarande att jag hade blivit en bra guard.
